Arikkelen er basert på et manus til seminaret om nordisk litteratur og identitet, Høgskolen i Bodø oktober 2005.
De nasjonale identitetsaspektene som springer ut av rommet og tiden, geografien og historien, synes å være særlig egnet å gripe med romansjangeren, skriver Benedict Anderson i Forestilte fellesskap. Refleksjoner omkring nasjonalismens opprinnelse og spredning (1983).
Anderson angir imidlertid ikke hvilke lesningskriterier som kan anvendes til klassifikasjon av slike forestilte fellesskap, eller hvilken ideologi som ligger til grunn for verkets nasjonale representativitet. Dette har jeg forsøkt å klargjøre med grunnlag i en sammenliknende, marxistisk analyse av Knut Hamsuns Sværmere og Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.
1. Nasjonen og romanen.
Andersons tese er at romanen formidler verdiorienterte forestillinger om nasjonen og det nasjonale vi på en måte som inngir en oppfatning av enhet. Romanforfatteren kan skape handling og komponere fortellingen ved å reorganisere et historieforløp med ukjente, men forestilte andre, innenfor en felles samtidighetshorisont der vi gjør dette nå. Slik kan romanen konstruere fellesskap mellom kjente og anonyme skikkelser, gjengi inventar i det forestilte fellesskapets landskap og historie, for så å fremstille metonymiske utsnitt som en representativ verdenssammenheng. Romanen deltar dermed i produksjonen av det nasjonale rommet samtidig som den reflekterer over det samme.
Selv om Benedict Andersons teori ikke er en teori om litteraturen, men om nasjonalismen, kan teorien i og for seg samsvare med Georg Lukács’ tese i marxistisk litteraturvitenskap om at romanen gjenspeiler samfunnet. Det avgjørende for Lukács er hvordan verkets form eller historiske fremstilling reflekterer den virkelige verdenens historiske form, og dermed om verket åpner for en sann erkjennelse eller ikke. Gjennom sin gjenspeiling av samfunnsutviklingen må verket også gi en normativ vurdering av den samme. I den måten verket gjenspeiler samfunnet på, ligger det derfor en stillingtagen som litteraturkritikken også skal beskrive og vurdere. Vurderinger av verkets partiskhet må imidlertid være litterære, og ikke politiske.
I følge Lukács er det den realistiske romanen som best kan reflektere samfunnsutviklingen som en dynamisk prosess. Det gjør den ved å presentere avgjørende trekk ved samfunnet i komprimert form, avskrellet det uvesentlige. Personene skal være representative typer for sin samtid som uttrykker hele sin klasses objektive situasjon og interesser. Den representative typen rommer dermed de rådende motsetningene og problemstillingene i samtiden på en måte som fremmer sann erkjennelse, gjerne gjennom katarsis.
Den metodiske innretningen av analysen er basert på at jeg ville åpne for sosiologiske perspektiver i analysen, at analysen skulle avdekke eventuelle sosiale motsetninger i nasjonen som forestilt fellesskap, og at marxismens kritiske teori i så henseende hevder å ivareta forbindelsen mellom den dynamiske samfunnsutviklingen og det litterære verket: ”Den marxistiske litteraturvidenskabs genstand er litteraturen i dens mangfoldige relationer til det omgivende samfunn, som den udspringer af og virker ind på.”
I forsøket på å finne relevante forbindelser mellom verkets sosiale bånd og omgivelser og verkets identifikasjoner av disse som et fellesskap, har jeg kategorisert beskrivelseskriteriene innenfor tre litterære horisonter, en geografisk, en historisk og en mytologisk. Dette er gjort i tråd med Benedict Andersons bestemmelse av det forestilte fellesskapet med horisontbegrepet. Når Anderson definerer nasjonen som et forestilt, politisk fellesskap som er begrenset og suverent, nyanserer han sitt syn på nasjonalt fellesskap med at ”nasjonen alltid vil bli oppfattet som et dypt, horisontalt kameratskap.”
2. Horisonter og kriterier.
a) Verkets geografiske horisont.
Den geografiske horisonten rommer tre kriterier. Det første registrerer identifikasjoner av naturlandskap (NL) som enten er lagt inn i verket som redundante skildringer eller tematisk interessante tilhørighetsopplevelser. Dette siste er særlig fremtredende når klima, topografi, fauna og flora vises frem som betingelser for produksjonen i samfunnene. De delene av de topografiske omgivelsene som bærer preg av menneskenes virke i jordbruk, skogbruk, bergverk, industri, handel og annen livsoppholdende virksomhet, blir kategorisert gjennom et kulturlandskapskriterium (KL). I marxistisk teori kan den geografiske horisontens landskapskriterier identifisere samfunnets produksjonsbetingelser.
Den tredje klassifikasjonen skjer med et by- og regionalitetskriterium (BR) som viser verkets kulturelle og miljømessige referanser til byer og bygdefellesskap med omgivende regioner, eventuelt også andre land som det nasjonale fellesskapet definerer seg i forhold til. Referansene kan registreres som stedsnavn, dialektale uttrykk, lokale skikker, arkitektur, klesdrakter, matretter og liknende. Gjennom identifikasjoner innenfor den geografiske horisonten kan både landskapets originalitet og innbyggernes eksklusive tilhørighet i dette stadfestes.
b) Verkets historiske horisont.
Den historiske horisonten ivaretar tidsdimensjonen i tilværelsen, og korresponderer med Karl Marx’ materialistiske historiesyn og teori om samfunnsutviklingen. Denne er et dialektisk samspill mellom basis og overbygning, grunnlagt på materielle motsetninger og motstridende sosiale interesser. Basis er den produksjonsmåten som legger de økonomisk-materielle og sosiale betingelsene for samfunnsutviklingen, og disse kan identifiseres som kategoriene produktivkrefter og produksjonsforhold. Produktivkreftene utgjøres av materielle faktorer som maskiner, arbeid og teknisk viten, mens produksjonsforholdene utgjøres av den sosiale organiseringen i klasser, grupper og relasjoner mellom mennesker.
Klassifikasjonen av den historiske horisonten gjøres med et økonomisk-materielt kriterium (ØM) som skal fange opp verkets formidling av produktivkreftene i basis. Dette gjelder verkets næringsmessige innretning mot jordbruk, handel og industri, gjennom for eksempel identifikasjoner av arbeidsprosesser og produksjonsteknologi i form av redskaper, maskiner og andre produksjonsmidler som arbeidet utføres med. Det andre historiske kriteriet er et sosialt kriterium (SO) som er orientert mot verkets formidling av organiseringen av samfunnet som produksjons- eller samkvemsform. Herunder faller forhold som angår tilegnelse og fordeling av arbeidets merverdi, eierskap over kapitalen og produksjonsmidlene, noe som igjen har betydning for organiseringen i sosiale grupper og for motsetninger mellom klassene.
Det tredje historiske kriteriet er rettet mot verkets formidling av en underliggende ideologi som moral og politikk (MP), der moralteorien er nært forbundet med tysk idealistisk filosofi og sedelighetsbegrepet til Georg Wilhelm Friedrich Hegel spesielt. Ulike handlinger og uttrykk for idealisme som er knyttet til ideologier og politiske standpunkter, skal identifiseres med dette kriteriet. Det skal også transcendentale og idealistiske forestillinger om religion, etikk og samvittighet, gjerne knyttet til samfunnsproblemer som for eksempel fattigdom og alkoholmisbruk, seksuell og sosial undertrykkelse, og annen utnyttelse av andre for egen vinnings eller nytelses del.
Som overbygningskriterium ligger det moralsk-politiske kriteriet nært inntil det forestilte fellesskapets mytologiske horisont, og spørsmålet er om det er relevant å skille mellom disse. Min begrunnelse for å holde dem atskilt er at MP-kriteriet er orientert mot atferd og handlinger som historie, mens mytene i følge Roland Barthes er historie som er stivnet og transformert til falsk natur og tomme former, til et smil uten katt foran Alice. MP-kriteriet har ikke i like stor grad den formale innretningen mot sjangrer, diskurser og paradigmer, kunstarter, institusjoner og andre formkategorier som man finner innenfor den mytologiske horisonten. Dette siste kan for øvrig være et argument for å klassifisere også de geografiske by- og regionalitetsidentifikasjonene (BR) inennfor verkets mytologiske horisont.
c) Verkets mytologiske horisont.
I det Karl Marx definerte som samfunnets overbygning, kan vi skille mellom et politisk og et ideologisk plan, der det politiske planet rommer statens styring gjennom lovverk, rettsvesen, administrasjon, politi, militærstyrke og så videre. På det ideologiske planet hører naturvitenskapene til (fordi disse bygger på illusorisk objektivitet og nøytralitet) sammen med filosofi, kunst, litteratur og dannelses- og opplysningsinstitusjoner som kirke, skole og presse. I overbygningen gjenspeiles produksjonsmåten som bevissthet, og Karl Marx understreket det dialektiske forholdet mellom basis og overbygning i aksiomet om at de herskendes tanker er de herskende tanker.
Den rådende bevisstheten i et samfunn springer ut av produksjonsmåten som uttrykk for den herskende klassens interesse, og er derfor motivert. Dette gjelder for den mytologiske horisonten, som er en utpreget ideologisk horisont med narrativt innhold som favner om myter, allegorier og andre motiverte fortellinger om bestemte fellesskap. Siden den mytologiske horisonten er så å si uten forbindelse til produksjonsmåten som samfunnets basis, og fordi den uttrykker sosiale gruppers motiverte interesser, er den å regne som en ren ideologisfære med ulike former for myter.
Det første mytologiske kriteriet fanger opp den apologetiske historieskrivningens forkjærlighet for helter og begivenheter (HB). Denne fungerer som nasjonens mytologiske hukommelse og patriotiske forråd, og formidlingen har tradisjonelt skjedd gjennom folkeskoler og opplysningsverk og -institusjoner. Hensikten har vært å vinne det brede lag av befolkningen for ideen om nasjonen, og å mobilisere den personlige offerviljen for nasjonen som forestilt familiefellesskap.
Det andre kriteriet skal identifisere verkets bruk av tradisjoner og myter (TM) til formidling av illusjoner, fordommer og mystikk. Her er forestillingen om folket viktig, i den forstand at folkets diktning, musikk, lynne, tro og tryllekunster tillegges en spesiell verdi i verket. Det tredje mytologiske kriteriet er på sin side et piano- og operakriterium som er orientert mot den storborgerlige mytologiens mest karikaturiske form. Det skal identifisere verkets referanser til borgerlighetens kulturelle hegemoni og den illusoriske formen disse verdiene får som litteratur og kunst (LK).
3. Martin Bircks ungdom (1901)
Hjalmar Söderberg kalles gjerne rasjonalitetens dikter på grunn av hans illusjonsløse betraktninger av verden. Verkene hans uttrykker mye av den desillusjonismen og kynismen som særpreger flanør- og dekadansediktningen ved forrige århundreskifte, og Gunnar Brandell har beregnet livslikningen til å være x = 0 for alle Söderbergs søkende helter. Doktor Glas fra 1905 regnes blant Sveriges fremste idéromaner, mens Martin Bircks ungdom (1901) er en til dels selvbiografisk dannelsesroman.
Den geografiske horisonten i Martin Bircks ungdom domineres av Stockholm, men Söderberg tar oss også med utenfor bykjernen i deler av verket. Naturskildringene (NL) har en tidsfunksjon ved at de angir årstidenes vekslinger, og viser frem hvit vinter med snø og is hvor Martin kan se Karlavagnen og Vintergatan på stjernehimmelen. Isen legger seg på Nybroviken, Stureplan er snødekt, og i en lengre passasje skildres ferden gjennom snøstormen langs Västerlånggatan til Norrbro. Det kulturlandskapet (KL) som skildres, er i hovedsak byeksteriører, men også broer, veier og annen infrastruktur i og omkring den svenske hovedstaden. Söderberg har dessuten lagt inn en referanse til et mytologisk nasjonalsymbol i settingen ”torpet i skogen”, som med positive moralske undertoner konnoterer verdier som renhet, nøysomhet og flittighet.
De identifikasjonene av byer og regioner (BR) som kan bidra til en forestilling om at Martin Birck står i en større geografisk og sosial fellesskapssammenheng, gjøres hovedsakelig fra et hovedstadsperspektiv. Eksempler på dette er når det oppgis at den perifere bipersonen Oldthusens avdøde tante kom fra Vaxholm, og når den voksne, mismodige Martin regner opp Landskrona, Åhus og Haparanda som sin miserable fremtids mulige tjenestesteder. Disse småbyene er ikke bare grenser for Martins vekst og utviklingsmuligheter i denne borgerlige dannelsesromanen, men samtidig også grensene for Sveriges geografiske utstrekning i lengden.
Det gamle Stockholm, som er både nasjonens og verkets axis mundi, identifiseres gjennom Martins flanering: Han går over Djurgården til Hasselbacken, han går forbi Hamburgerbörs, ser diktere og bladfolk komme fra Lagerlunden, går over Karl XIIs torg, ser kuppelen på Katarina kyrka, videre til Blanches kafé eller til vannhullet Anglais og ut i byen igjen, over Gustav Adolfs torg denne gangen.
Innenfor denne geografiske horisonten vokser Martin Birck fra barn til mann i et Stockholm som eser utover og moderniseres til et økonomisk og industrielt sentrum, der kaserner rives og murgårder reises som nye bosteder for arbeidere, og det gamle Ladugårdslandet blir den nye bydelen Östermalm. Söderberg viser leserne de økonomiske og materielle endringene som følger av samfunnsutviklingen (ØM), blant annet ved å anskueliggjøre den spesialiserte arbeidsfordelingen som et moderne, kapitalistisk samfunn med mobile mennesker krever.
Industriproduksjonen skjer i fabrikker med høye skorsteiner som er bygd i utkanten av Stockholm, virksomheten til næringslivet og staten fordrer revisorer og regnskapsførere, og landet styres fra hovedstaden gjennom et nettverk av underordnede og underbetalte tjenestemenn i småbyer og utkantstrøk. Samfunnsutviklingen bereder grunnen for flere aviser, redaktører og journalister, dampbåter og sjøfolk, mens bøndene leverer mat og brensel til byen, og prostituerte selger seksuelle tjenester på gatene. Overgangen til et kapitalistisk samfunn gir også ugifte kvinner mulighet til annet arbeid enn tjenestepikens, sypikens eller den prostituertes ved at de kan få underordnede funksjoner innen for eksempel forsikring.
Skildringen av det materielle grunnlaget for samfunnsutviklingen skjer likevel bare gjennom sporadiske sideblikk, og fungerer som kulisser bak Martin Bircks selvrefleksjon og dannelse. Det er særlig den private eiendomsretten i form av boliger som vises frem, og av skildringene fremgår det at borgerskapet bor bedre enn arbeiderne inne i byen. Borgerne leier seg i tillegg sommerhus, og det bygges luksusleiligheter for nyrike. Når arbeidernes bosteder samtidig jevnes med jorden for å gi plass til utviklingen, gir dette et inntrykk av at det følger en sosial midlertidighet og utskiftbarhet med samfunnsutviklingen.
De sosiale motsetningene (SO) analyseres ikke i verket, men antydes som en forbigående trussel som må kontrolleres med institusjonell maktbruk. Dette uttrykkes i episodene med den voldelige arbeidergutten Frans fra kasernen ”Långa raden” som skremmer og banker borgerbarnet Martin når muligheten er der. Dette er prekriminell atferd som skildres med naturalistisk determinisme: De fattige barnas oppvekst i byen ender i forbedringsanstalter og fengsler som Långholmen, mens det kvinnelige overskuddet fra landsbygda er forutbestemt til et liv som platte prostituerte i hovedstaden.
Som sønn av en lavere tjenestemann hvis far var håndverker, tilhører Martin småborgerskapet. Bygården han bor i, er ikke bare et hjem, men også uttrykk for sosial status. Veien er kort nedover til tusenhjemmet ”Långa raden”, men innbyggerne i Martins gård streber oppover. I tillegg til å ha portner og pæretre er de stolte over å ha byråsjef Oldthusen boende der i gården. Hans nærvær trygger den sosiale avstanden nedover mer enn noen annens, og de andre beboerne gjør hva de kan for å leve opp til borgerlighetens forventninger.
Problemet for den lavere, lønnsarbeidende middelklassen er at den materielt sett må holde kontakt med et storborgerskap med stadig flere og større eiendommer, aksjeposter og arvede formuer. Småborgerne tjener imidlertid ikke tilstrekkelig til å realisere seg materielt som frie borgere, og kan ikke en gang gifte seg etter eget hode og ønsker. Det borgerlige fornuftsekteskapet er et rent økonomisk anliggende, og det som er et menneskes natur, som kjærlighet og seksualitet, blir til et spørsmål om økonomi.
Selv om kjærlighetsproblemet er økonomisk, skal det løses som et idealistisk spørsmål om sedelighet, og seksualiteten identifiseres som et moralsk-politisk anliggende (MP) i Martin Bircks ungdom. De ugifte kvinnene kan ikke leve ut sin seksualitet uten å bli skandalisert for livet, og dermed forkastes fra ekteskapsinstitusjonen, mens mennene forderves seksuelt i påvente av en mulig økonomisk ekteskapsevne en gang i fremtiden. Den ugifte mannen må i mellomtiden skille mellom den uoppnåelige, ærbare kjærligheten og den aksepterte, men skambelagte seksuelle omgangen med prostituerte. Det finnes ingen middelvei, og når Martin og hans kjæreste lever som mann og kvinne utenfor ekteskapet, er det derfor med hennes liv som innsats.
Ved siden av å anskueliggjøre borgerskapets doble seksualmoral uttrykker verket idealistiske referanser når politikonstabelen leser ”Fäderneslandet”, og familien går i kirken søndager og høytider. Martins utvikling fra pliktoppfyllende kirkegjenger til fritenker og ateist er derimot en del av den liberale skamløsheten som skal skille ham fra hans mor, barndommens uskyld og borgerskapets illusjoner, og gjøre ham desillusjonert og hjemløs i borgerligheten.
De hegelske, idealistiske tesene og deres liberale antiteser fra 1800-tallets andre halvdel inngår i en borgerlig verdensanskuelse som dominerer dette verket på alle plan. Her er ikke stormaktstiden under adel og krigerkonger levende til stede, men nasjonens helter og begivenheter (HB) identifiseres som døde former: Martins far lager en pappmodell av Stockholms slott, og når han brenner den, er det med slottsbrannen på terskelen til Karl XIIs æra, i 1697, som memoria. Kongene Gustaf II Adolf, Karl XII og Karl XIII er ellers til stede som statuer og navn på torg, og tjenestemennene identifiseres som de nye karolinerne når Martins far får Vasaordenen for et liv som penneknekt i det moderne Sveriges tjeneste.
De folkelige tradisjonene og mytene (TM) som verket benevner, har både tilknytning til den borgerlige kultursfæren og bøndenes tradisjoner. Martin gjennomgår hver kveld et protestantisk bønneritual, og foreldrene synger glunter, drikkeviser og gamle og glemte folkeviser. Julen feires med juletre som er pyntet med vinterepler og konfekt med dumme deviser, og så er det juletrefester fra trettendedagen av. Fasten innledes med fetetirsdag, fastelavnsris og semler med mandelmasse til middagen.
Det er likevel på litteraturens og kunstens område (LK) den borgerlige mytologien utfolder seg sterkest. Martins hjem er et opplyst hjem hvor foreldrene leser aviser og tidsskrifter. Söderberg gir flere referanser til lesestoff for barn og til sterke representanter for nasjonallitteraturen, som Erik Dahlberghs ”Svecia”, Esaias Tegnérs ”Svea” og selvsagt Carl Michael Bellmans viser. Sang og musikk preger det småborgerhjemmet Martin vokser opp i, og pianoet legitimerer småborgerhjemmets skjøre tilknytning til storborgerskapets kulturelle hegemoni.
Etter bestått studenteksamen er Martin endelig tatt opp i borgerlighetens kulturelle brorskap. Han pryder seg med den hvite studentluen, og synger studentsanger som ”Stå stark” og ”Sjung om studentens lyckliga dag”. Under studietiden har hans interesse for litteratur og teater utviklet seg til en lidenskap. Denne leder bort fra omgivelsenes materielle realiteter, og dannelsen av Martin Birck fører til at han fanges i det borgerlige livets illusjoner. Han drømmer om å leve som dikter og om å bli hedret av Svenska Akademien. Det er den største anerkjennelsen i Martin Bircks verdensanskuelse, men forfatterpersonen formidler dette med en klar ironisk distanse til sin helt.
Med årene mister Martin Birck sine illusjoner om livet, og leseren kan identifisere grunnen til dette i det borgerlige samfunnets kobling av økonomi og seksualitet: Hvordan skal man kunne elske noen fullt ut når man ikke er gift, og hvordan kan man bli gift når man ikke tjener nok til å bygge et hjem som svarer til borgerlighetens materielle anstendighetskrav? Dette tematiseres ideologisk i Martin Bircks ungdom som en konfrontasjon mellom individets liberale refleksjoner over en rådende hyklersk og reaksjonær idealisme, men krisen fremstilles som et personlig, eksistensielt anliggende, uavhengig av de omgivende realitetene. Forfatterpersonen analyserer ikke hvordan produksjonsforholdene og den skjeve fordelingen av eiendom og arbeidets merverdi forhindrer Martin Birck i å realisere dannelsens mål - et borgerlig ekteskap, hjem og familie - men gjør dette til et nærmest werthersk spørsmål om Weltschmerz og personlig psyke.
4. Sværmere (1904)
Knut Hamsun ledet an i oppgjøret med realismen i norsk litteratur på 1890-tallet, men etter århundreskiftet bidro han selv til å konsolidere den norske, realistiske fortelletradisjonen. Det gjorde han med frodige folkelivsskildringer fra Nord-Norge, som Sværmere er en portal til, og som fullendes med Landstrykertrilogien (1927-1933). Innenfor romanens geografiske horisont skildres naturlandskapets brytninger med årstidene (NL), som under den sene våren i nord. Et sikkert vårtegn er at selja står i knopp i snøen, at det er lyse, lange dager og snø og is hist og her så sent som i mai, og at Nord-Norges sommernetter er solfylte.
Geografien viser et kystlandskap med fjorder, utvær og ei nordnorsk kystbygd med kirke, handelssted og havn. I dette landskapet er det et yrende dyreliv av skjærer og kråker som bygger reir, og flokker av sjøfugl som stuper i sjøen. Teist, tjeld, måse og ærfugl er typiske sjø- og kystfugler, og steinkobben observeres også inne i fjorden før den dukker igjen. Kulturlandskapet (KL) består av dyrket mark som kornåkrer, enger og potetland, en bygdevei og kyr og geiter på beite. Lokalbefolkningen lever av en kombinasjon av jordbruk og fiske, og den har ryddet vegetasjonen fra bergene for å tørke klippfisk. I tillegg er det reist hjeller i fjæra til å henge fisk til tørk på, og det ligger notbåter på vågen.
Av særegne kultur- og miljøtrekk (BR) i dette kystsamfunnet finner vi kai, hjell og naust, samt referanser til de viktige fiskeriene utenfor Lofoten og Finnmark. Her er bryggeloft med sildetønner, sjøgaster i duffeljakker, båttypene jakt og kjeks, øsekar og andre båtredskaper, fiskerens nistebomme og dorg. Forbindelsen til Bergen og Vestlandet er også en viktig referanse for dette samfunnet ved at jomfru Loos er av hollandsk slekt og taler bergensk, og sildeagenter, handelsskip og skippere kommer fra Bergen og Haugesund. Mennene har tobakkspung og konjakk i halvanker, og de hilser hverandre velkommen med ”Freden!” og farvel med ”Bli i freden!”.
Dette samfunnet fremstilles i en dynamisk utvikling. Det har et handelshus i sitt midte, postbåt og dampskipsstoppested, prestegård og lensmannsgård, og de ovenstående kulturelle særtrekkene er nært forbundet med verkets historiske horisont. Materielt sett (ØM) viser dette seg som identifikasjoner av menneskenes arbeid, redskaper og økonomi. I verket identifiseres vårsildefiske med not, sildepriser, hvalfangst og fiske på Lofoten, klippfiskhandel, linefiske og tørking av fisk på berg og hjell. Det finnes en lokalt eid fiskelimindustri som er basert på tilgang på regionalt råstoff, og på vannkraft som industriell energi.
Fabrikken gir arbeid til kvinner, men kvinnenes økonomiske og sosiale posisjon i samfunnet problematiseres ikke. Det er heller ikke produksjonen som primært identifiseres, men arbeidets merverdi i form av den rikdommen som følger av eierskap over produksjonsmidler og kapital. Nessekongen Mack er en lokal monopolkapitalist som utreder fiskerne med utstyr og redskaper. Dette kjøper de på kreditt fra Macks krambod, og i praksis er han den eneste mulige kjøperen av fangsten av deres. Telegrafen er den teknologiske utviklingens front i dette samfunnet, men fremskrittets budbringer, telegrafisten, er ikke økonomisk og sosialt integrert i tradisjonen. Han lever på siden av det samfunnet han skal tjene, og står utenfor de tradisjonelle sosiale kontrollmekanismene.
Handlingen i Sværmere settes i gang og drives frem av at telegrafist Rolandsen kopierer og videreutvikler en industriell prosess som han tar patent på. Rolandsens problem er at han mangler kapital og investorer, men det løser seg ved hans ditto mangel på anstendighet. Rolandsen gir en falsk anmeldelse av seg selv som tyv for å få fatt i en utlovet dusør på 400 daler, og skaffer dermed kapital til industriprosjektet sitt. Deretter utfordrer han føydalherren Mack til en kapitalistisk konkurranse basert på patentets teknologiske fortrinn og vannkraftrettigheter. Det Mack mangler av teknologisk hjernekraft, kompenserer han med sosial sluhet og pengemakt. Med datteren Elise som åte for Rolandsens alltid svulmende begjær, legges forholdene til rette for en forening av Rolandsens teknologiske entreprenørskap med Macks kapital.
Den industrielle bearbeidingen av råstoffet viser at det føydale fiskerbondesamfunnet er i ferd med å industrialiseres og omdannes til et moderne, kapitalistisk samfunn med flere sosiale aktører og økonomiske entreprenører. Industrialiseringen til tross - fremdeles er det fiskeriene som sikrer levebrødet i dette samfunnet. Selv om fisket skjer i tradisjonell kombinasjon med jordbruk, peker forfatterpersonen i Sværmere på at samfunnsutviklingen går i retning av yrkesspesialisering. Dette skjer særlig innenfor kommunikasjonssektoren ved at det trenges folk til å betjene lokalbåten, postbåten og telegrafen, men det trenges også doktor, bokholder og krambusvenner.
Den spesialiserte arbeidsfordelingen uttrykkes også gjennom ønsket om et bakeri, og at prestegården er avhengig av tjenestefolk. Forfatterpersonen understreker at det er borgerskapets udyktighet i praktisk arbeid som skaper behovet for flere yrker, eksemplifisert av at prestefruen ikke kan bake brød eller holde skikk i eget hus. Telegrafisten mislykkes også når det kommer til praktisk arbeid for livsoppholdet, og Rolandsen lever som en sulten og mistrøstig Robinson midt i matfatet i utværet; den moderne mannen er fremmedgjort for sin opprinnelige jeger- og fangstnatur.
Eiendomsforholdene og den sosiale organiseringen (SO) preges av nessekongens kapitalmakt og lokale industrieierskap. Nessekongen er imidlertid i ferd med å tape sin posisjon som føydalherre, og blir utfordret av kapitalismens markedssvingninger og av fremskrittet i Rolandsens skikkelse. Selv om handelshusets økonomiske grunnlag knaker i sammenføyningene, har Mack selvsagt fremdeles den største eiendommen og de største husene, han praler med en hvit husbåt, hvit krave og hjorteskinnshansker, mens hans datter viser seg i kjoler, smykker, hansker som ingen andre i dette samfunnet kan anskaffe. Det er for øvrig et problem å finne en partner som svarer til hennes sosiale stand her i provinsen.
Under nessekongen er det et sosialt og uniformert hierarki av representanter for statsapparatet - presten, lensmannen, telegrafinspektøren - og havets myndighetspersoner som jaktskipperen og kystbåtkapteinen. Under dette kystborgerskapet finner vi så fiskerbonden. Han har egen hjell og deltar i Lofotfisket, men er fattig og avhengig av nessekongens kapital. Årsaken til fiskerbøndenes fattigdom analyseres ikke i verket, og klassemotsetningene problematiseres heller ikke. I den ideologien som ligger bak Sværmere, er ikke den rådende produksjonsmåten noe problem overhodet, men det er derimot tilløpene til endringer i denne.
I tillegg til å være herre over dette kystsamfunnets basis, er Mack også dets ideologiske herre som politisk ordfører, og sammen med lensmann og prest forvalter han den offentlige orden og sedelighet. Moralsk og politisk (MP) er ikke disse nødvendigvis de mest eksemplariske, sine hvite kraver til tross, men så er da heller ikke deres autoritet basert på forbilledlighet. Sedeligheten som rett og moral er bygd på et sosialt hierarki opprettholdt av jord- og kapitaleierens økonomiske makt og statsapparatets tvangsmidler. Verket viser ellers til kristendommens nærvær i form av befolkningens regelmessige kirkebesøk, med unntak av Rolandsen, som går sine egne, uransakelige veier, og ikke Herrens.
Innenfor den mytologiske horisonten er det ingen identifikasjoner av nasjonens helter og begivenheter (HB), kanskje med unntak av den ordenen som den svensk-norske unionskongen selv hengte på Mack under en reise til Finnmark. Det er heller ikke betydningsbærende referanser til litteratur og kunst (LK) i Sværmere. De få mytologiske referansene som gis i verket, kan registreres under tradisjons- og mytekriteriet (TM) som satiriske og karnevalistiske referanser til myter og folkediktning fra europeisk middelalder. Disse aktiveres når Rolandsen trer inn den romantiske beilerrollen overfor klokkerens datter Olga, eller i trubadur- og riddermyten som nattlig serenadesanger utenfor prestefruens vindu, og når han seirer i knyttneveoppgjøret med kjempen Ulrik.
Fra folketradisjonen finnes St. Hans-feiring med bål og spillemenn, mens det avsluttende ballet hos nessekongen nærmest er som en ironisk, hypertekstuell referanse til eventyrsjangeren å regne; askeladden Rolandsen vinner prinsessen og halve kongeriket til Mack med, mens den en gang så hovmodige Elise Mack degraderes til en Askepott som må skynde seg å by seg frem for den nye prinsen før klokken slår tolv. Her er for øvrig den europeiske fyrstemytologiens grand galla lagt inn som et fremmedelement i et ellers tjærebredd kystsamfunn.
5. Konklusjon og kritikk.
Begge romanenes handlingsplan faller innenfor den raske, kapitalistiske omformingen av Europa som er beskrevet i Kapitalens tidsalder 1848-1875 av historikeren Eric J. Hobsbawm. Dannelsesromanen Martin Bircks ungdom strekker seg også inn i den påfølgende økonomiske nedgangstiden som varte frem mot århundreskiftet i Sverige. Både Martin Bircks ungdom og Sværmere viser samsvar mellom forfatternes sosiale bakgrunn og de samfunnene som blir skildret i verkene. Hjalmar Söderberg hadde borgerskapsbakgrunn fra Stockholm, mens Knut Hamsun vokste opp i et kystsamfunn i Nord-Norge etter at familien måtte flytte fra den overbefolkede landsbygda nord i Gudbrandsdalen.
I begge romanene dominerer identifikasjoner innenfor det geografiske horisonten, og da hovedsakelig identifikasjoner av kulturelle og miljømessige særtrekk etter by- og regionalitetskriteriet (BR). En forskjell mellom de to valgte verkene ligger i det at Sværmere rommer så mange og nyanserte identifikasjoner innenfor den historiske horisonten. Det gjør verket gjennomgående innenfor alle de tre historiske kriteriene, men det er særlig de økonomiske og materielle observasjonene (ØM) som skaper skillet mot Martin Bircks ungdom.
I Sværmere skildres menneskene innenfor den produksjonsmåten som gjelder, og verket viser frem de produktivkreftene som styrer deres liv. Det er den kapitalistiske oppkomlingen og teknologiske innovatøren Rolandsens allianse med den gamle føydalherren Mack som representerer fremtiden i den utviklingen dette kystsamfunnet står i. De teknologiske nyvinningene i Sværmere skjer innenfor kjemisk industri, og dette er i samsvar med samfunnsutviklingen i verkets samtid. I så måte er Sværmere mer kollektiv- og handlingsorientert enn Martin Bircks ungdom, som fremstår som individ- og refleksjonsorientert.
Martin Bircks ungdom bekrefter helst indirekte den materielle og økonomiske utviklingen som Sveriges middelklasse faktisk stod i da romanen ble skrevet. Den verdensanskuelsen som den voksne Martin Birck uttrykker i verket, synes heller å samsvare med aristokratiets opplevelse av den gamle og forutsigbare verdenens undergang i samtidens omskiftelighet, og således være vendt mot et forlatt stadium i historien. Dette er også romanens poeng: Martin Birck er fremmed for de produktivkreftene som styrer samfunnsutviklingen omkring ham, og han er utilpass med det produksjonsforholdet som styrer hele hans liv, selv hans mulighet til en anstendig seksuell utfoldelse.
Den virkelig påfallende forskjellen mellom Martin Bircks ungdom og Sværmere viser seg under den mytologiske horisonten. Sværmere bærer knapt noen identifikasjoner av nasjonens mytologi, mens disse har nesten like høy frekvens som BR-observasjonene i Martin Bircks ungdom. Den mytologiske horisonten i denne romanen domineres av det borgerlige litteratur- og kunstkriteriet (LK), og dette understøtter Hjalmar Söderbergs posisjon som borgerlighetens forfatter. Sværmere er på sin side nærmest for en anti-borgerlig roman å regne ved at den verken har litteratur- og kunstreferanser eller tematiserer tidens typiske borgerlige problemer som liberalitet, seksualitet og sannhet innenfor de borgerlige settingene familien, ekteskapet og hjemmet, men til dels latterliggjør dem.
I Die Theorie des Romans resonnerer Georg Lukács seg frem til tre underkategorier av romansjangeren, basert på relasjonen mellom liv og mening. Den første underkategorien er ”den abstrakte idealismens roman”, hvor helten ikke evner å skille mellom faktum og innbilning. Han er handlende, men hans handlinger mangler forankring i de omgivende realitetene. Den andre underkategorien er ”den passive desillusjonismens roman”, der en passiv helt er hyperbevisst høye livsidealer som han er ute av stand til å realisere. Helten blir stående i en utenforposisjon, og betrakter dagliglivets virksomhet uten å delta i det. Det er selvrefleksjonen som fyller den passive heltens liv. I tillegg regner Lukács med en romankategori hvor helten forsones med sine omgivelser ved å gi avkall på sine idealer. Han aksepterer verden som den er, og verden respekterer ham for den han er.
Telegrafist Rolandsen er, i likhet med helten i Cervantes’ Don Quijote, bærer av en abstrakt idealisme. Forskjellen er at Cervantes’ latter over heltens restaurasjonsforsøk peker på behovet for en renessanse, mens Hamsuns latterliggjøring av fremskrittet krever en restaurasjon. Teknologien er ved en tilfeldighet banket inn i Rolandsens bustede hode, og han er ute av stand til å leve i den virkelige verdenen som omgir ham. Verdiene fra det tradisjonelle kystsamfunnets livberging er ubegripelige for ham som er drevet av sin fikse idé, og alliansen med Mack er nesten for Fausts pakt med Djevelen, det nødvendige Onde, å regne.
Som Cervantes snur Knut Hamsun opp-ned på sosiale posisjoner med atskillig humor i Sværmere, men Hamsuns karnevalisme uttrykker en reaksjonær ideologi som er orientert mot å gjeninnsette det forrige utviklingsstadiets verdier: Narrekongen Ove Rolandsen må tas på alvor, for han er en farlig figur som truer det tradisjonelle kystsamfunnets positive ubevegelighet om han lykkes i å klamre seg til tronen. Det er tradisjonen og det statiske samfunnet som har forfatterpersonens sympati, og når de amoralske typene seirer, stemples utviklingen som negativ; satirens lyse og dynamisk livsbejaende fremside får en mørk og avvisende bakside. Det siste må anses å være utrykk for det Pierre Macherey kaller verkets mangelfullt utviklede eller uthulede ideologi, og som skal fullendes av leseren.
Martin Bircks ungdom er på sin side å regne for den passive desillusjonismens roman, for Martin Birck forsoner seg ikke med verden omkring seg, men går under i den. Martin står utenfor samfunnsutviklingen og betrakter den på avstand, slik som han betrakter murernes arbeid med å bygge fabrikkpipen. Martins ”deltakelse” er å forsøke å fullføre et dikt før skorsteinen blir reist, men murernes dyktighet overgår hans diktning. Dette avføder en virkelighetsflukt hvor han dikter om fabrikkpipens materielle funksjon til et mytisk tårn som er reist av babylonske fyrster og prester for å måle stjernenes himmelvandringer. Slik transformerer Martin bevisst den materielle virkeligheten til en ekspressiv kunst som kan tildekke virkelighetens objektive vilkår.
De borgerlige sedelighetskonvensjonenes jernlover gjør tilværelsen tom og uutholdelig for Martin Birck. Han mislykkes i å realisere en levende kjærlighet som tåler dagslys, og i det siste kapitlet er han en frossen vandød som i et vampyrisk favntak vil suge liv fra kvinnen og kunsten. Det er ikke visjon og virkelighet som forsones i den siste scenen, men Martins svarte selvrefleksjon som forenes med Shakespeares nattsvarte Hamlet-fiksjon i kirkegårdsscenen som innleder stykkets femte og siste akt – Martin blir til død kunst i teatersalens gravmørke. Resignert overfor realitetenes verden smelter han sammen med kvinnen og kunsten i et kyss og en romantisk lengsel som er kosmisk og eksistensoppløsende. Han hører kirkeklokker ringe, ikke til bryllup, men til begravelse, og romanen slutter i fortvilelse, sorg og selvutslettelse.
Begge romanene er samfunnsutviklingen bevisst ved at forfatterpersonene ironiserer over at heltene ikke er i pakt med sine omgivelser, men uttrykker sosial degenerasjon. Ironien til tross - verken Martin Birck eller Ove Rolandsen kan sies å være typer i lukácsk forstand, og ingen av disse romanene fremstår uten videre som representative for den samtidige samfunnsutviklingen som forfatterne og verkene stod i. I den sammenheng er det åpenbart at de anvendte lesningskriteriene ikke kan oppfylle marxistiske krav om at kritikken skal avdekke den totaliteten av motsigelser i verkene som springer ut av motsetningene i de samfunnene de ble til i.
Både Sværmere og Martin Bircks ungdom identifiserer lokale og regionale fellesskap heller enn nasjonale, selv om Stockholm metonymisk fremstår som Sverige gjennom Söderbergs bruk av navn og symboler på hovedstadens politiske, økonomiske og kulturelle makt over nasjonen siden Gustav Vasas tid. Det som likevel gjør disse to romanene til representative, metonymiske utsnitt fra et eksklusivt, forestilt nasjonsfellesskap, er etter mitt syn en mytologisk transformasjon. Verk med personlig eller sosialt, lokalt eller regionalt perspektiv kanoniseres til nasjonallitteratur av resepsjonen på den litterære institusjonens premisser.
Siden den litterære institusjonen fortrinnsvis er en økonomisk virksomhet innenfor kapitalismen, er disse premissene primært økonomiske. Hele prosessen fra forfatterens produksjon av manuset til den ferdige boken er i salg, er eid av borgerskapet og bestemt av den borgerlig-kapitalistiske interessesfæren. Litterære provokasjoner og utfordringer av det borgerlige hegemoniet fra avantgarden eller reaksjonen (representert ved Knut Hamsun i særdeleshet) blir drept av borgerskapets anerkjennelse. De verkene som kanoniseres til nasjonallitteratur, bekrefter dermed refleksivt borgerskapets verdier gjennom resepsjonens apologetiske begrunnelser eller det Roland Barthes kaller besvimelser i rette øyeblikk.
Mot dette kan forfatterne og leserne bare protestere forgjeves, for borgerskapets anerkjennelse trekkes ikke tilbake. Nasjonallitteraturens representativitet for den nasjonale selvforståelsen er derfor åpenbart i samsvar med Benedict Andersons tese om romanens nasjonsbyggende funksjon, men også med Pierre Machereys og Lucien Goldmanns teser om romanens ideologiproduksjon eller reproduksjon av en rådende bevissthet om den bestående samfunnsformen - nasjonallitteraturen er borgerskapets selvforståelse i mytologisk form.
Noter
1. Benedict Anderson: Forestilte fellesskap. Refleksjoner omkring nasjonalismens opprinnelse og spredning. Spartacus Forlag, 1996, s. 36.
2. Når jeg omtaler marxistisk litteraturteori i entall, skal det presiseres at det ikke er snakk om én, konsistent teori. Benevnelsen omfatter flere retninger som står på Karl Marx’ og Friedrich Engels’ historisk-materialistiske plattform.
3. Leif Søndergård Andersen: Marxistisk litteraturteori. Bibliotek Rhodos, København. 1973, s. 11.
4. Benedict Anderson: Forestilte fellesskap. Refleksjoner omkring nasjonalismens opprinnelse og spredning. Spartacus Forlag, 1996, s. 21.
5. Georg Lukács klarte aldri å oppheve den ekspresjonistiske motsigelsen av realismen til en ny, dynamisk forståelse i sin teori om romanen. I artikkelen ”Det er realisme saken gjelder” oppsummerer Lukács hovedstandpunktene fra ekspresjonismedebatten med blant andre Ernst Bloch i tidsskriftet ”Das Wort” på 1930-tallet. Artikkelen er gjengitt på norsk i Helge Rønning (red): Georg Lukács. Realisme. Litterære essays i utvalg. Gyldendal Norsk Forlag, Oslo 1975.
6. Se Roland Barthes’ Mytologier s. 196-197. Dette verket er ikke bare en milepæl for den litterære pariserstrukturalismen, men også en filosofisk systemkritikk av den borgerlige mytologien som springer ut av den europeiske sivilisasjonen. De kapitalistiske samfunnene i Europa og Nord-Amerika er i følge Barthes ulike representasjoner av den felles, bakenforliggende strukturen ”det borgerlig-kapitalistiske samfunnets mytologi”.
7. Hjalmar Söderberg: Marin Bircks ungdom. Bonniers Delfinserie, Stockholm 2005.
8. Gunnar Brandell: Svensk litteratur 1900-1950. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1967, s. 48.
8. Knut Hamsun: Sværmere. I Samlede verker, bind 4, Gyldendal Norsk Forlag, Oslo 1976.
9. David Forgacs: “Marxist literary theories”. I Ann Jefferson and David Robey: Modern Literary Theory. A comparative Introduction. Second Edition. B. T. Batsford Ltd, London 1989 [1986], s. 180.
10. Roland Barthes: Mytologier. Gyldendal, Oslo 1975, s. 206.
Litteratur
Agger, Gunhild og Peter Madsen (red): Lukács, romanen, realismen. Kultur & Klasse nr. 37. Forlaget Medusa, København 1980.
Andersen, Per Thomas: Dekadanse i nordisk litteratur 1880-1900. Aschehoug, Oslo 1992.
Andersen, Per Thomas: Norsk litteraturhistorie. Universitetsforlaget, Oslo 2001.
Anderson, Benedict: Forestilte fellesskap. Refleksjoner omkring nasjonalismens opprinnelse og spredning. Spartacus Forlag, 1996.
Barthes, Roland: Mytologier. Gyldendal, Oslo 1975.
Benjamin, Walther: Illuminations. Fontana, London 1973.
Brandell, Gunnar: Svensk litteratur 1900-1950. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1967
Gunnarson, Gunnar: Georg Lukács. Bo Cavefors Bokförlag, Uddevalla 1969.
Hobsbawm, Eric J: Kapitalens tidsalder 1848-1875. Pax Forlag, Oslo 1978.
Jefferson, Ann and David Robey: Modern Literary Theory. A comparative Introduction. Second Edition. B. T. Batsford Ltd, London 1989 [1986].
Lukács, Georg: Die Theorie des Romans. Ein geschichtsphilosophischer Versuch über die Formen der grossen Epik. Hermann Luchterhand Verlag, Darmstadt und Neuwied 1971 [1920].
Lukács, Georg: Romanens teori. Et historiefilosofisk essay om den store epiks former. Forlaget Klim, Århus 1994.
Marx, Karl: Utvalgte skrifter. Bind 2. Pax Forlag, Oslo 1975 [1970].
Møller Kristensen, Sven (red): Lucien Goldmann. Om marxistisk metode. Litterære og filosofiske essays. Hans Reitzel, København 1973.
Olsson, Bernt och Ingemar Algulin: Litteraturens historia i Sverige. Norstedts Förlag, Stockholm 1995 [1987].
Rønning, Helge (red): Georg Lukács. Realisme. Litterære essays i utvalg. Gyldendal Norsk Forlag, Oslo 1975.
Schimanski, Johan: ”Identitetens grenser. Om nasjonal identitet i litteraturen.” Nordlit nr. 10, Universitetet i Tromsø 2001.
Søndergård Andersen, Leif (red): Marxistisk litteraturanalyse. Rhodos, København 1974.
Søndergård Andersen, Leif (red): Marxistisk litteraturteori. Rhodos, København 1973.
5.4.07
Nordisk Råds litteraturpris: Den danske romanens problem.
I sin litteratursosiologiske avhandling om Nordisk Råds litteraturpris fra 1996 viser Inger T. Hjelmervig hvordan prisen kontinuerlig er omgitt av forventninger om utjevning under et uoffisielt rettferdighetsperspektiv - ikke så mange svensker, ikke så mange romaner, ikke så mange menn.
I årene 1993-2002 dominerte for øvrig danske forfattere vinnerlisten ved at de tok fire av ti priser. Så skal det nevnes at Danmark bare fikk prisen én gang mellom Villy Sørensens Uden mål – og med i 1974 og Peer Hultbergs pris i 1993 for Byen og Verden. Mellom disse fikk så Peter Seeberg prisen for novellesamlingen Om fjorten dage i 1983.
Med tanke på romanens dominans i prishistorien er det i så henseende påfallende at det ikke ble kåret noen danske romanvinnere mellom Thorkild Hansens Slavernes øer (vinner i 1971) og Peer Hultbergs Byen og Verden i 1993. Kan dette bety at det ikke ble nominert noen danske romaner av tilstrekkelig kvalitet i en sammenhengende 20-årsperiode?
Dette indikerer i alle fall at den danske romanen har hatt problemer med å nå frem overfor bedømningskomiteen på 1970- og 1980-tallet, selv om dansk romankunst har dratt nytte av akkurat de samme språklige fordelene som svenske og norske romaner alltid har i bedømningskomiteen.
I jubileumsskriftet Fyrtio år för Norden? hevder Ingrid Elam at det hun identifiserer som den eksistensielt selvbevisste og metafiksjonelle romanen, er foretrukket av bedømningskomiteen på 1980-tallet. Denne påstanden ligger til grunn for slutningen hennes om at prisinstitusjonens litterære preferanser er de samme som man finner hos ”så väl författare, som hos priskomittéer och den läsande allmänheten” (s. 49).
Av prisvinnerromanene på 1980-tallet er det vel bare Dag Solstads Roman 1987 (vinner i 1989) og Göran Tunströms Juloratoriet (vinner i 1984) som er i nærheten av å svare til Elams forventninger i så måte. Selv om det finnes metafiksjonelle grep i disse romanene, har dette likevel ikke avgjørende innvirkning på verkenes form og tematikk, og er etter mitt syn ikke representative for skriftens postmodernistiske selvbevissthet.
Glødende mos (vinner i 1988) blir heller ikke en selvbevisst metafiksjon av at Thór Vilhjálmsson lar sin dikter bli utsatt for et knivoverfall i siste kapittel. Jeg ser det heller slik at bedømningskomiteen foretrekker tradisjonelle modernistiske verk uten en sterkt ordnende forfatterperson på 1980-tallet. I møtet med disse romanene er det leseren som selv må ordne tekstuniverset og bidra til verkets skapelse. Vinnertekstens bevissthet om leseren overgår etter mitt syn Elams forestilling om selvbevisste skriften-alene-romaner.
Jeg finner ikke at Ingrid Elam klarer å gi et plausibelt svar på den danske romanens problem. Om vi ser på 1980-tallet spesielt, var det åtte lyrikksamlinger, to novellesamlinger og ti romaner som utgjorde Danmarks kandidater til prisen i årene 1980-1989. Med nominasjonene av Dorrit Willumsens forsøk på å syntetisere romanen med biografien (nominert for Marie i 1984 og Suk hjerte i 1987), viste den danske nominasjonskomiteen vilje til å fremme verk utenfor den brede, episke allfarveien i den nordiske romantradisjonen.
Danskene satset også på en annen romanhybrid, ”den historisk-dokumentariske roman”, med nominasjonen av Henrik Stangerups Vejen til Lagoa Santa i 1982. I dansk litteratur ble denne undergruppen av romanen særlig eksponert på 1960-tallet av Thorkild Hansen, som med suksess ble nominert til 1971-prisen med den historisk-dokumentariske romanen Slavernes øer.
Satsingen på Dorrit Willumsen har for øvrig preg av å være en kjepphest for Danmarks nominasjonskomité, som nominerte henne fire ganger mellom 1980 og 1997. Den siste gangen seiret både hun og romanbiografien med Bang. En roman om Herman Bang. En annen dansk kjepphest på 1980-tallet synes Cecil Bødker (f. 1927) å ha vært. Hun ble nominert både i 1981 og 1985, men hennes største bravader som forfatter var vel innenfor barne- og ungdomslitteraturen, som med Silas-bøkene?
Om man leser dansk litteraturhistorie over 1980-tallet, vil man da heller ikke støte på Cecil Bødkers navn særlig mange ganger (om noen). Nominasjonene av Cecil Bødker likner derfor på de ”lang og tro tjeneste”-nominasjonene som preget prisinstitusjonen på 1960-tallet. I så henseende har Ingrid Elam delvis rett når hun påpeker at de nominerte danske romanene ikke har falt igjennom som eksperimentell avantgardelitteratur.
Problemet synes også å ha vært at den danske nominasjonskomiteen samtidig har satset på lyrikk og romaner som har vært i utakt med bedømningskomiteens litterære forventninger. De danske romannominasjonene på 1980-tallet havnet dermed i et estetisk spenn mellom Jens Christian Grøndahl, som debuterte med Kvinden i midten i 1985, og Cecil Bødker, hvis debut var diktsamlingen Luseblomster i 1955.
De danske romannominasjonene etter 1980 rommet knapt den brede, episke fortellingen innenfor tradisjonelle sjangerforventninger som samtidig har hatt så stor appell i det nordiske bokmarkedet, av typen Frøken Smillas fornæmmelse for sne av Peter Høeg. Han debuterte i 1988, og ble nominert i 1991 for Fortællinger om natten og i 1994 for De måske egnede, men derimot ikke for Frøken Smillas fornæmmelse for sne. Det sier selvsagt en hel del om den danske nominasjonskomiteens autonomi i forhold til litterære trender og leserpreferanser.
I vurderinger av bedømningskomiteens valg skal man være varsom med å legge litterære strømninger utenfor nominasjonssfæren som premisser for kåringen av prisvinnere; komiteens medlemmer må selvsagt forholde seg til de verkene som faktisk er nominert til Nordisk Råds litteraturpris.
En annen sak er at de nominerte verkene neppe er absolutt autonome i forhold til de litterære tendensene i den litterære institusjonen og bokmarkedet i hjemlandet. I så måte samsvarte de svenske og norske nominasjonene av Kerstin Ekman for Händelser vid vatten og Lars Saabye Christensen for Halvbroren desto bedre med vindene i kritikk og marked - og med Ingrid Elams og min felles forståelse av prisinstitusjonens valg som trygge utvalg fra den litterære hovedstrømmen i nordisk litteratur.
I årene 1993-2002 dominerte for øvrig danske forfattere vinnerlisten ved at de tok fire av ti priser. Så skal det nevnes at Danmark bare fikk prisen én gang mellom Villy Sørensens Uden mål – og med i 1974 og Peer Hultbergs pris i 1993 for Byen og Verden. Mellom disse fikk så Peter Seeberg prisen for novellesamlingen Om fjorten dage i 1983.
Med tanke på romanens dominans i prishistorien er det i så henseende påfallende at det ikke ble kåret noen danske romanvinnere mellom Thorkild Hansens Slavernes øer (vinner i 1971) og Peer Hultbergs Byen og Verden i 1993. Kan dette bety at det ikke ble nominert noen danske romaner av tilstrekkelig kvalitet i en sammenhengende 20-årsperiode?
Dette indikerer i alle fall at den danske romanen har hatt problemer med å nå frem overfor bedømningskomiteen på 1970- og 1980-tallet, selv om dansk romankunst har dratt nytte av akkurat de samme språklige fordelene som svenske og norske romaner alltid har i bedømningskomiteen.
I jubileumsskriftet Fyrtio år för Norden? hevder Ingrid Elam at det hun identifiserer som den eksistensielt selvbevisste og metafiksjonelle romanen, er foretrukket av bedømningskomiteen på 1980-tallet. Denne påstanden ligger til grunn for slutningen hennes om at prisinstitusjonens litterære preferanser er de samme som man finner hos ”så väl författare, som hos priskomittéer och den läsande allmänheten” (s. 49).
Av prisvinnerromanene på 1980-tallet er det vel bare Dag Solstads Roman 1987 (vinner i 1989) og Göran Tunströms Juloratoriet (vinner i 1984) som er i nærheten av å svare til Elams forventninger i så måte. Selv om det finnes metafiksjonelle grep i disse romanene, har dette likevel ikke avgjørende innvirkning på verkenes form og tematikk, og er etter mitt syn ikke representative for skriftens postmodernistiske selvbevissthet.
Glødende mos (vinner i 1988) blir heller ikke en selvbevisst metafiksjon av at Thór Vilhjálmsson lar sin dikter bli utsatt for et knivoverfall i siste kapittel. Jeg ser det heller slik at bedømningskomiteen foretrekker tradisjonelle modernistiske verk uten en sterkt ordnende forfatterperson på 1980-tallet. I møtet med disse romanene er det leseren som selv må ordne tekstuniverset og bidra til verkets skapelse. Vinnertekstens bevissthet om leseren overgår etter mitt syn Elams forestilling om selvbevisste skriften-alene-romaner.
Jeg finner ikke at Ingrid Elam klarer å gi et plausibelt svar på den danske romanens problem. Om vi ser på 1980-tallet spesielt, var det åtte lyrikksamlinger, to novellesamlinger og ti romaner som utgjorde Danmarks kandidater til prisen i årene 1980-1989. Med nominasjonene av Dorrit Willumsens forsøk på å syntetisere romanen med biografien (nominert for Marie i 1984 og Suk hjerte i 1987), viste den danske nominasjonskomiteen vilje til å fremme verk utenfor den brede, episke allfarveien i den nordiske romantradisjonen.
Danskene satset også på en annen romanhybrid, ”den historisk-dokumentariske roman”, med nominasjonen av Henrik Stangerups Vejen til Lagoa Santa i 1982. I dansk litteratur ble denne undergruppen av romanen særlig eksponert på 1960-tallet av Thorkild Hansen, som med suksess ble nominert til 1971-prisen med den historisk-dokumentariske romanen Slavernes øer.
Satsingen på Dorrit Willumsen har for øvrig preg av å være en kjepphest for Danmarks nominasjonskomité, som nominerte henne fire ganger mellom 1980 og 1997. Den siste gangen seiret både hun og romanbiografien med Bang. En roman om Herman Bang. En annen dansk kjepphest på 1980-tallet synes Cecil Bødker (f. 1927) å ha vært. Hun ble nominert både i 1981 og 1985, men hennes største bravader som forfatter var vel innenfor barne- og ungdomslitteraturen, som med Silas-bøkene?
Om man leser dansk litteraturhistorie over 1980-tallet, vil man da heller ikke støte på Cecil Bødkers navn særlig mange ganger (om noen). Nominasjonene av Cecil Bødker likner derfor på de ”lang og tro tjeneste”-nominasjonene som preget prisinstitusjonen på 1960-tallet. I så henseende har Ingrid Elam delvis rett når hun påpeker at de nominerte danske romanene ikke har falt igjennom som eksperimentell avantgardelitteratur.
Problemet synes også å ha vært at den danske nominasjonskomiteen samtidig har satset på lyrikk og romaner som har vært i utakt med bedømningskomiteens litterære forventninger. De danske romannominasjonene på 1980-tallet havnet dermed i et estetisk spenn mellom Jens Christian Grøndahl, som debuterte med Kvinden i midten i 1985, og Cecil Bødker, hvis debut var diktsamlingen Luseblomster i 1955.
De danske romannominasjonene etter 1980 rommet knapt den brede, episke fortellingen innenfor tradisjonelle sjangerforventninger som samtidig har hatt så stor appell i det nordiske bokmarkedet, av typen Frøken Smillas fornæmmelse for sne av Peter Høeg. Han debuterte i 1988, og ble nominert i 1991 for Fortællinger om natten og i 1994 for De måske egnede, men derimot ikke for Frøken Smillas fornæmmelse for sne. Det sier selvsagt en hel del om den danske nominasjonskomiteens autonomi i forhold til litterære trender og leserpreferanser.
I vurderinger av bedømningskomiteens valg skal man være varsom med å legge litterære strømninger utenfor nominasjonssfæren som premisser for kåringen av prisvinnere; komiteens medlemmer må selvsagt forholde seg til de verkene som faktisk er nominert til Nordisk Råds litteraturpris.
En annen sak er at de nominerte verkene neppe er absolutt autonome i forhold til de litterære tendensene i den litterære institusjonen og bokmarkedet i hjemlandet. I så måte samsvarte de svenske og norske nominasjonene av Kerstin Ekman for Händelser vid vatten og Lars Saabye Christensen for Halvbroren desto bedre med vindene i kritikk og marked - og med Ingrid Elams og min felles forståelse av prisinstitusjonens valg som trygge utvalg fra den litterære hovedstrømmen i nordisk litteratur.
Det nordiska i Nordiska rådets litteraturpris.
Papirpublisert i Horisont nr. 1 2002.
Oversatt til svensk av Maria Sandin.
I 2002 fyllte Nordiska rådets litteraturpris 40 år. Priset är en måttstock för nordiska författare och deras litteratur, och att bli utsedd av nationella nomineringskommittéer den första december är ett första erkännande. Följande är det finaste: att koras till årets pristagare av bedömningskommittéen, som är sammansatt av de nationella nomineringskommittéerna. Med detta följer 350 000 danska kronor från Nordiska rådet, en massa uppmärksamhet, utgivning i andra nordiska länder (men inte alltid) samt förnyat intresse och ökad försäljning generellt.
Vad innebär det då att en bok är nordisk? I stadgarne för Nordiska rådets litteraturpris anges inget krav på nordiskhet, förutom språkkravet, i och med att priset skall ges ”för ett skönlitterärt verk på ett av de nordiska ländernas språk. Med skönlitterärt verk förstås i detta sammanhang roman, drama, dikt-, novell- eller essä-samling eller annat verk som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav”. Det är alltså genredefinitioner och estetisk kvalitet som explicit understryks, medan det nordiska knyts till språkanvändningen. Vidare har man inte utarbetat något särskilt kriteriesystem för nominering och val, och kommittéernas enskilda medlemmar gör sina bedömingar utifrån egen smak och kompetens.
Den nordiska aspekten är emellertid aldrig långt borta när priset omtalas av prisinstitutionen och i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets publikationer. Det har sin förklaring i såväl Nordiska rådets som litteraturprisets förhistoria, i en önskan att stärka nordisk gemenskap och identitet genom kulturellt, ekonomiskt och politiskt samarbete. Dagny Kristjánsdóttir skriver till mig i en kommentar att det i det hänseendet väl inte är så viktigt om det finns eller inte finns gemensamma nordiska drag i den nordiska litteraturen – det räcker med att det påstås att sådana finns. Detta eftersom institutioner som Nordiska rådets litteraturpris skall främja den politiska och kulturpolitiska motiveringen ”det nordiska”, vare sig det är en reell eller imaginär gemenskap.
Norden har en historia som väver staterna samman, även om historien inte borgar för harmonisk samhörighet. Grethe Værnø skriver i Arvefiende, samboere eller siamesiske tvillinger (1990) att det finns all anledning att befara att det nordiska samarbetet inte kan tas för givet, att det vi har uppfattat som gemensamma intressen och en nordisk identitet inte är livsdugligt i sig självt – ”det nordiska” som vilja och föreställning är ingen automatiskt förnybar hållningsresurs. Det behövs en dold hand som vattnar och vårdar det nordiska utifrån en medveten och drivande politisk vilja.
Værnø pekar på den gemensamma kulturen som ett område där vi kan förstå vad vår nordiska samhörighet är grundad på, där aktörer på kulturarenan kan delta i att bygga upp en tro på idéen. Det kräver organiserat samarbete i Norden som producerar en nordisk gemenskap av viss konstnärlig betydelse. Nordiska rådets litteraturpris är den samarbetsform som tycks få störst uppmärksamhet i medierna, och som därför kan tillskrivas störst betydelse för en lyckad produktion och reception av den nordiska gemenskapen i offentligheten.
Romanens dominans
Jag har tidigare framfört synpunkter på bedömingskommittéens val. Ett tydligt drag är dominansen av romaner bland vinnarna, och detta underbyggs av 2002-priset till Lars Saabye Christensen för Halvbroren. Det speglar samtida litterära tendenser i Norden, möjligen med undantag för 1970-talet. I nordisk litteraturhistoria framställs särskilt 1980-talet som romanens årtionde, vilket bekräftas kvantitativt av att sju av tio pris går till romaner. Romanens genremässiga dominans är också stark under prisåren 1962-71, då åtta av elva pris tillfaller romaner. Bredden i genrerepresentation är också störst på 60-talet, då både romanen, essän, novellen och dikten premierades.
Det är för övrigt 90-talet som är lyrikens årtioende, inlett av Tomas Tranströmer och Nils-Aslak Valkeapää (1990 och 1991) och avslutat av Tua Forsström och Pia Tafdrup (1998 och 1999). Lyrikens starka representation under prishistoriens senare år understryks ytterligare genom priset till Henrik Nordbrandt år 2000.
I förhållande till den litterära produktionen och receptionen i Norden är romanens dominans väntad (26 av 42 pris åren 1962-2002). Att elva pris går till diktsamlingar ligger också inom en rimlig förväntningshorisont, liksom att det bara finns två essäister på listan över pristagare. Det faktum att novellgenren endast representeras av tre vinnare – varav två är norrmän (Johan Borgen 1967 och Øystein Lønn 1996) – ger däremot mer att fundera över.
Bedömingskommittéen behöver inte misstänkas för att missgynna den här genren, snarare är väl problemställningen den, vilken status och position novellen generellt har inom de litterära institutionerna i Norden. Dramatik har varit nominerad, men aldrig prisbelönats. Om detta skriver en f. d. medlem i bedömningskommittéen, Sigurdur A. Magnússon, till mig att ett skådespel enbart kommer till sin rätt på scen, och fortsätter: ”Under min tid förde den svenska juryn fram Lars Noréns Endagsvarelser, men det var mycket svårt att läsa och nästan omöjligt att föreställa sig hur det skulle framstå på scenen.” Och följaktligen problematiskt att bedöma.
Okontroversiella val
När det gäller representativitet utgående från tidens litterära strömingar, kan merparten av vinnarna knappast sägas utgöra ett konstnärligt avantgarde i sin samtid. Snarare har vi att göra med etablerade konstnärers solida och redan respekterade hantverk. Den yngste som förärats priset är Kjartan Fløgstad. Han är också en av de få konstnärliga förnyarna i sin samtid på vinnarlistan. Fløgstad var bara 34 år när han mottog priset för Dalen Portland 1978, medan den nästyngste, Einar Már Gudmundsson, fyllde 41 under sitt prisår 1995. För övrigt ska nämnas att ingen debutant någonsin fått priset.
Det förekommer trots allt kontroversiella val, och för mig framstår Hannu Salamas Kommer upp i tö (priset år 1975) och Dorrit Willumsens Bang - En roman om Herman Bang (1997) som två sådana. Willumsens beskrivning av Herman Bang är konstnärlig frihet och biografisk skildring på en och samma gång. Denna hybridisering av livsskildring och diktning, av biografin och romanen, är inte oproblematisk – inte minst då det dessutom är Herman Bang som porträtteras.
Salama å sin sida blev omdiskuterad för sitt författarskap med dess starka naturalism och profana skildringar av människor och historia. Därtill bidrog inte minst hans Midsommardansen från 1964, som Salama blev blasfemiåtalad för. En undersökning bland finska läsare från 1973 (året efter att Kommer upp i tö utgavs) visade att Salama var den avgjort minst populära författaren i Finland, medan Väinö Linna var den populäraste.
Litterära tendenser
Lyrikurvalet uppvisar en speciell tendens i det att fem av de elva prisen för diktsamlingar ges till svenskspråkiga poeter. Av dem är två finlandssvenska (Bo Carpelan och Tua Forsström). Av de elva lyrikprisen går vidare tre till lyriker från Nordens atlantöar (Ólafur J. Sigurdsson, Snorri Hjartarson och Rói Patursson), ett till det samiska området (Nils-Aslak Valkeapää) medan två går till Danmark.
De norska och finskspråkiga poeterna har inte nått upp, och det ska också sägas att de två danska lyrikpristagarna kom så sent som åren 1999 och 2000 (Pia Tafdrup och Henrik Nordbrandt). Finskspråkiga författare är på det hela taget svagt representerade bland pristagarna efter Salama-priset 1975. Antti Tuuri fick priset 1985 för En dag i Österbotten, men efter det har inget pris gått till finskspråkig litteratur.
Här bör nämnas en speciell tradition i den finländska nominerings-kommittéen, som i runda tal haft en 50-50-fördelning mellan finsk- och svensk-språkig litteratur, såväl vid nomineringar som i själva kommittéen – trots att de svenskspråkiga bara utgör knappt 6 % av befolkningen. Detta uttryck för tolerans är värt all respekt och har nog i hög grad bidragit till att stärka den finlandssvenska litteraturen. De finskspråkiga pristagarna på listan ger för övrigt en något stereotyp bild av finsk litteratur och kultur. Det är romaner i den realistiska traditionen som ur olika synvinklar behandlar krigs- och våldsaspekter i finsk historia och kultur. Frågan är om inte Nordiska rådets litteraturpris i det avseendet har varit med om att cementera fördomar om det finska folklynnet.
När det gäller litterära idéer och traditioner kan man förenklat tala om en balans på 60-talet mellan pristagare med förankring i realismen och i den modernistiska litteraturen. På 70-talet rubbas denna balans i prishistorien genom att bedömningskommittéen väljer flera realistiska texter. Sedan återupprättas balansen från 60-talet igen på 80-talet, kanske med en svag realismpreferens. Bland vinnarna är den postmoderna litteraturen, eller ”1980-talets nya litteratur”, inte representerad under detta årtioende. 80-talet i prishistorien korresponerar således kvantitativt med samtidens tendens att skriva romaner, men inte kvalitativt i fråga om experiment med formen och biografin som genre.
90-talet och lyriken
90-talet är i prishistorien ett uttryck för mångfald och kontinuitet, med Dorrit Willusens Bang som ett försenat uttryck år 1997 för 80-talets experimenterande med biografin och romanens form. Den efterhand åldersstigne, tidigare postmoderna avantgardisten Jan Kjærstad fick vänta ända till år 2000 innan han fick priset för sin rika ordarkitektur med Oppdageren.
Om någon romanpristagare mer än andra kan sägas representera samtida litterära strömningar, vill jag lyfta fram Kerstin Ekman, som under den svenska deckarboomen på 90-talet får priset för Händelser vid vatten år 1994. Handlingen utspelar sig visserligen inte i europeiska storstäder i Sverige, utan i glesbygden där så att säga hela landskapet tillför spänning åt kriminalberättelsen. En annan med tendensaktualitet kunde kanske vara Einar Már Gudmunsson. Universums änglar ger en oskuldstyngd, nästan-naivistisk framställning av människor som sorgmuntert vandrar vid sidan av våra normalföreställningar – men på fullt allvar och utan ironisk distans.
Lyrikpristagarna från 90-talet representerar enligt min uppfattning varken en viss riktning eller en speciell tendens – här blandas saklighet i bruket av verkningsmedel, närmande sig minimalism, och större block med drag av prosadikt. I Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar finns poesi som närmar sig såväl haikuform som prosadikt, inte olikt Tomas Tranströmer i För levande och döda. Med vinnarsamlingen Dronningeporten sätter sig väl Pia Tafdrup å sin sida i skuld till Arthur Rimbauds språkliga våldsamhet och intensiva expressivitet i Den berusade båten (Le Bateau ivre, 1871/1883), som i ”Sju nätter och sju dagar” och ”Havet, jag”.
Utjämning?
I sin avhandling om Nordiska rådets litteraturpris från 1996 visar Inger T. Hjelmervig hur priset ständigt omges av förväntningar på en utjämning utifrån ett rättvise-perspektiv (även om något sådant inte uttrycks vare sig i prisets statuter eller förarbete): inte så många svenskar, inte så många romaner, inte så många män. Den första kvinnliga pristagaren blev Sara Lidman år 1980.
Efter att det samiska språkområdet, Färöarna och Grönland gavs nomineringsrätt 1984 uppstod det självfallet förväntningar på pris till dessa också. Det färöiska, samiska och grönländska språkområdet kan nominera en text vardera, och är bara representerade i bedömingskommittéen de år när dessa områden har nominerat texter. Färöarnas Rói Patursson fick sitt välförtjänta pris 1986, samen Nils-Aslak Valkeapää sitt år 1991. Grönland och Hans Anthon Lynge väntar fortfarande i ambivalent spänning.
Det kan vara riktigt att säga att den litterära spännvidden ökar efter 80-talet, och att Lidman-priset således utlöser ett ackumulerat utjämningsbehov. Om det är fråga om en utjämningsfas efter 1980, vill jag påstå att den upphör med utdelningen av priset till Frida Á. Sigurdardóttir 1992. Då har bedömingskommittéen inom loppet av tretton utdelningar valt tre kvinnor, en same och en färöing – mot noll från samma kategorier under de 18 åren före Lidman-priset.
90-talet i prishistorien är på det hela taget ett skede då kvinnorna förstärker sin position, bland pristagarna såväl som i bedömingskommittéen. Fem av tio pris går till kvinnor under detta årtionde, medan kvinnor sitter på sju av de tio fasta platserna i bedömningskommittéen under perioden 1998-2002. Åren 1993-2002 präglar för övrigt danska författare vinnarlistan genom att ta fyra av tio pris. Det kan också nämnas att Danmark bara fick priset en gång mellan Villy Sørensens Uden mål - og med 1974 och Peer Hultbergs pris 1993 för Byen och Verden. Mellan dessa fick Peter Seeberg priset 1983 för Om fjorten dage.
Vad gör litteratur nordisk?
Är det då möjligt – om man bortser från språket – att definiera en specifik nordiskhet utgående från den litteratur som väljs ut? I Norden finns det överlappningar i de enskilda ländernas historia och ett gemensamt litteraturhistoriskt upphov i nordiska myter. Nordisk litteratur har dessutom gemensamma referenser i europeiskt folkdiktningsstoff, de isländska sagorna och Snorre Sturlasons skrifter.
I Norden har vi flera gemensamma nämnare i form av tysta ting och landskap som kan upplevas som ursprungligt nordiska – i Norden. Stocktimrade hus, trappan mot tunet, avståndet till grannen och samlingarna på kyrkbacken med marknadsfunktion. Den karga jorden som krävde utmarksskördande vid sidan av jordbruket, jakt och fiske. Ett samhälle grundat på ägendomsrätt, protestantisk ordning och arbetsmoral, på familjen som ekonomisk enhet inom ett kapitalistiskt system, på borgerligheten som den osynliga och allestädes närvarande ideologin.
Av detta har byggts fem moderna välfärdsstater genom offentlig styrning av näringslivet och utveckling av ett avancerat hälsovårds- och socialförsäkrings-system. I botten ligger ett faktum av stor betydelse – det är fråga om befolkningsmässigt små stater med homogena grupper, med uthålliga och toleranta minoriteter och få sociala och etniska antipatier. Det här är inte Balkan eller Kaukasus eller USA.
Bland pristagarna kan man hitta åtskilliga texter som äger en utpräglad nordiskhet i detta avseende, medan andra gör det i mera anspråkslös grad. Exempel på böcker med obestridlig, hög grad av nordiskhet är enligt min läsning Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, William Heinesens Det gode Håb, Väinö Linnas Söner av ett folk, Hannu Salamas Kommer upp i tö, Antti Tuuris En dag i Österbotten, Nils-Aslak Valkeapääs Solen, min far, Thor Vilhjálmssons Glødende mos och Herbjorg Wassmos Hudløs himmel – för att nämna några.
Prisstadgarna ställer likväl inget ljudligt krav på en dokumentär nordiskhet som grund, men för Nordiska rådets litteraturpris har det nordiska som litterär kvalitet i sig självt alltid varit lätt tillgängligt. Det visade sig då den första vinnaren, Eyvind Johnsons Hans nådes tid, omtalades i den nya litteraturpris-kontexten. Ett exempel är tidningen Information som lade vikt vid att bedömnings-kommittéen i sitt val tillgodosett ett särnordiskt element, nämligen ”människan mot makten”.
Det skulle vara möjligt att systematisera kunskap om det nordiska för att säga något om nordiskheten i en text utgående från dess bruk av historien och geografin, de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena och utgående från vilka andra texter som är med direkt eller indirekt (transtextuellt). En text som Hans nådes tid svarar enligt min mening inte mot nordiskheten annat än sporadiskt på åtta sidor mellan sidorna 392 och 411 i den första utgåvan, där huvudpersonens bror, bipersonen Conald, i egenskap av kejserlig soldat med tandvärk skickas längst norrut i riket för att försvara det mot respektlösa hedningar. Här faller han för en pil från en dansk viking. Det är allt. Om Eyvind Johnsons läsare 1960 mottog en svensk roman med universella teman och medeltidsmotiv från Sydeuropa på Karl den Stores tid, så kunde nya läsare (påverkade av lovorden) efter prisutdelningen 1962 motta en nordisk roman med nordiska särdrag.
Bildning och landskap
Även om Norden skall vara synonymt med idyll, kan kulturkrockar uppstå. Sigurdur A. Magnússon lyfter i en kommentar fram delningen av priset 1965 mellan William Heinesen och Olof Lagercrantz, och karaktäriserar det som en skamlig händelse. Inger T. Hjelmervig skriver i Great Books. Nordiska Råds litteraturpris mellem kapløb og kvalited (1996) att misstaget berodde på 1) att kommittéen i kraft av sin autonomi kunde bestämma sig för att ändra röstningsreglerna, 2) att konsekvensen blev likt röstetal för Heinesen och Lagercranz, och 3) att kommittéen därefter bestämde sig för att avvika från stadgarnas krav på lottdragning.
Resultatet blev likväl litterärt och sociologiskt intressant om man jämför Lagercrantz´ essä Från Helvetet till Paradiset om Dantes Den gudomliga komedin med Heinesens roman Det gode håb. En sak är att Heinesens roman i vissa partier kan sägas stå i ett transtextuellt förhållande till Komedin, en annan att författarna och deras texter, socialt och geografiskt samt i fråga om litterära motiv, representerar centrum och periferi – Stockholm/Tórshavn, Italien/Norden, stad/landsbygd, bildat/vulgärt,
heligt/profant.
Enligt de ovannämnda kriterierna för nordiskhet tar Det gode Håb fulla poäng, man finner motiv och episoder som i ett brett spektrum reflekterar den nordiska självförståelsen. Det enda som fattas torde vara att romanen utifrån det transtextuella kriteriet bara indirekt hänvisar till andra nordiska texter, medan den explicit nämner flera texter av stort europeiskt format. Från Helvetet till Paradiset har väldigt få referenser till nordisk historia, geografi eller sociala och ekonomiska förhållanden.
Boken är ändå inte utan referenser till det nordiska, och det sker huvudsakligen transtextuellt genom att Lagercrantz´ explicit nämner kultur-personligheter – och då enbart svenska. Och inte vilka som helst för den delen, här är några av dem i osorterad följd: Carl von Linné, Carl Michael Bellman, Agnes von Krusenstjerna, Stagnelius, Swedenborg, Hjalmar Gullberg, Harry Martinson, Greta Garbo. I Lagercrantz´ essä möter du inte bara Dante som föremål för kanonisering.
Om vi använder Ludwig Wittgensteins metafor om förståelsen som ett förhållande mellan öga och synfält, kan priset till Från Helvetet till Paradiset betraktas som ett hedrande av ögat – bedömningskommittéens eget öga eller egna kulturella position från vilken allt betraktas. Jag menar att denna position hedras genom ett pris till den klassiska bildning och den etiska läsning av Komedin som Lagercrantz demonstrerar i sin essä, till den kultivering som visar sig i hans estetiska uttryck. Denna hälft av 1965 års utdelning kan följaktligen också förstås som ett pris till högkulturen och dess elit, till läs- och skrivkonsten som etiskt och estetiskt uttryck för elitens kulturella status.
Ingen behöver hysa tvivel om att också priset till Heinesen är ett pris till läs- och skrivkonsten, men då mera till förmedlingen än till läsningen – Det gode Håb är berättarkonst i skriftform där Från Helvetet till Paradiset är läsekonst i dito form. I Heinesens roman framstår Norden som ett ursprungligt område i romantisk mening: Människan mot makterna, ensam mot övermakten, mot naturkrafterna i havet och vinden, vidskepelsen i trähusen, befolkade av de fattiga och traktens ursprungliga invånare som framstår som mera helgjutna och genuina individer (trots sina andliga skavanker) med högre moral än representanterna för centralmakten (som är besmittade med fransk, tysk eller engelsk inautenticitet och dekadens). Detta är ett pris till det synfält som fördomar och förväntningar fångar in Norden i, ett mytiskt-exotiskt landskap befolkat av goda viljor och tolerans mot bristande förmågor.
Det nordiska som myt
Ser man på prishistorien som helhet verkar det svårt att bortse från att priset inte bara producerar kulturell gemenskap, utan också myter om den nordiska gemenskapen. Sådana myter tjänar i huvudsak det bestående, som uttrycks i det borgerlige och dess kapitalistiska ekonomi och kultur som omgärdas av begrepp som ”nation” och ”familj”.
Roland Barthes skriver i Mytologier (1957) att myten är konstaterande och tautologisk. Det tautologiska i myten gör omprövningar onödiga och definierar något som sig självt: god litteratur är god litteratur, Norden är Norden.
Om man konstaterar det nordiska utan att förklara, men genom att besjunga det, skall det inte mycket till innan man upplever det nordiska som något naturligt. Barthes skriver dock att det som utgör historisk, mänsklig mening blir till mänsklig betydelselöshet i myten genom att myten undviker förklaringar: Där man kunde förvänta sig att tingen skulle behandlas, väljer myten att besjunga dem, och det i en euforisk klarhet där tingen betyder något helt av sig själva.
Det är därför inte först och främst pristagarnas litterära kvaliteter som framhävs, utan snarare prisutdelarens egenart, genom att vinnaren reflexivt bekräftar utdelarens värld och ordning. Eventuella litterära provokationer, som det finns överdådigt många av i fallet Hannu Salama, ofarliggörs och avlivas av det borgerliga erkännandet i och med att böckerna reflexivt faktiskt kommer att erkänna prisutdelaren.
Detta kan ske genom en tautologisk motivering eller vad Barthes kallar en svimning i rätt ögonblick. I den borgerliga offentlighet som Nordiska rådets litteraturpris representerar försvinner således de litterära provokationerna i en kvantitativ dekår som är arrangerad av prisutdelaren. Det sker vare sig pristagaren tar emot priset eller inte – borgerskapets erkännande dras inte tillbaka.
Oversatt til svensk av Maria Sandin.
I 2002 fyllte Nordiska rådets litteraturpris 40 år. Priset är en måttstock för nordiska författare och deras litteratur, och att bli utsedd av nationella nomineringskommittéer den första december är ett första erkännande. Följande är det finaste: att koras till årets pristagare av bedömningskommittéen, som är sammansatt av de nationella nomineringskommittéerna. Med detta följer 350 000 danska kronor från Nordiska rådet, en massa uppmärksamhet, utgivning i andra nordiska länder (men inte alltid) samt förnyat intresse och ökad försäljning generellt.
Vad innebär det då att en bok är nordisk? I stadgarne för Nordiska rådets litteraturpris anges inget krav på nordiskhet, förutom språkkravet, i och med att priset skall ges ”för ett skönlitterärt verk på ett av de nordiska ländernas språk. Med skönlitterärt verk förstås i detta sammanhang roman, drama, dikt-, novell- eller essä-samling eller annat verk som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav”. Det är alltså genredefinitioner och estetisk kvalitet som explicit understryks, medan det nordiska knyts till språkanvändningen. Vidare har man inte utarbetat något särskilt kriteriesystem för nominering och val, och kommittéernas enskilda medlemmar gör sina bedömingar utifrån egen smak och kompetens.
Den nordiska aspekten är emellertid aldrig långt borta när priset omtalas av prisinstitutionen och i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets publikationer. Det har sin förklaring i såväl Nordiska rådets som litteraturprisets förhistoria, i en önskan att stärka nordisk gemenskap och identitet genom kulturellt, ekonomiskt och politiskt samarbete. Dagny Kristjánsdóttir skriver till mig i en kommentar att det i det hänseendet väl inte är så viktigt om det finns eller inte finns gemensamma nordiska drag i den nordiska litteraturen – det räcker med att det påstås att sådana finns. Detta eftersom institutioner som Nordiska rådets litteraturpris skall främja den politiska och kulturpolitiska motiveringen ”det nordiska”, vare sig det är en reell eller imaginär gemenskap.
Norden har en historia som väver staterna samman, även om historien inte borgar för harmonisk samhörighet. Grethe Værnø skriver i Arvefiende, samboere eller siamesiske tvillinger (1990) att det finns all anledning att befara att det nordiska samarbetet inte kan tas för givet, att det vi har uppfattat som gemensamma intressen och en nordisk identitet inte är livsdugligt i sig självt – ”det nordiska” som vilja och föreställning är ingen automatiskt förnybar hållningsresurs. Det behövs en dold hand som vattnar och vårdar det nordiska utifrån en medveten och drivande politisk vilja.
Værnø pekar på den gemensamma kulturen som ett område där vi kan förstå vad vår nordiska samhörighet är grundad på, där aktörer på kulturarenan kan delta i att bygga upp en tro på idéen. Det kräver organiserat samarbete i Norden som producerar en nordisk gemenskap av viss konstnärlig betydelse. Nordiska rådets litteraturpris är den samarbetsform som tycks få störst uppmärksamhet i medierna, och som därför kan tillskrivas störst betydelse för en lyckad produktion och reception av den nordiska gemenskapen i offentligheten.
Romanens dominans
Jag har tidigare framfört synpunkter på bedömingskommittéens val. Ett tydligt drag är dominansen av romaner bland vinnarna, och detta underbyggs av 2002-priset till Lars Saabye Christensen för Halvbroren. Det speglar samtida litterära tendenser i Norden, möjligen med undantag för 1970-talet. I nordisk litteraturhistoria framställs särskilt 1980-talet som romanens årtionde, vilket bekräftas kvantitativt av att sju av tio pris går till romaner. Romanens genremässiga dominans är också stark under prisåren 1962-71, då åtta av elva pris tillfaller romaner. Bredden i genrerepresentation är också störst på 60-talet, då både romanen, essän, novellen och dikten premierades.
Det är för övrigt 90-talet som är lyrikens årtioende, inlett av Tomas Tranströmer och Nils-Aslak Valkeapää (1990 och 1991) och avslutat av Tua Forsström och Pia Tafdrup (1998 och 1999). Lyrikens starka representation under prishistoriens senare år understryks ytterligare genom priset till Henrik Nordbrandt år 2000.
I förhållande till den litterära produktionen och receptionen i Norden är romanens dominans väntad (26 av 42 pris åren 1962-2002). Att elva pris går till diktsamlingar ligger också inom en rimlig förväntningshorisont, liksom att det bara finns två essäister på listan över pristagare. Det faktum att novellgenren endast representeras av tre vinnare – varav två är norrmän (Johan Borgen 1967 och Øystein Lønn 1996) – ger däremot mer att fundera över.
Bedömingskommittéen behöver inte misstänkas för att missgynna den här genren, snarare är väl problemställningen den, vilken status och position novellen generellt har inom de litterära institutionerna i Norden. Dramatik har varit nominerad, men aldrig prisbelönats. Om detta skriver en f. d. medlem i bedömningskommittéen, Sigurdur A. Magnússon, till mig att ett skådespel enbart kommer till sin rätt på scen, och fortsätter: ”Under min tid förde den svenska juryn fram Lars Noréns Endagsvarelser, men det var mycket svårt att läsa och nästan omöjligt att föreställa sig hur det skulle framstå på scenen.” Och följaktligen problematiskt att bedöma.
Okontroversiella val
När det gäller representativitet utgående från tidens litterära strömingar, kan merparten av vinnarna knappast sägas utgöra ett konstnärligt avantgarde i sin samtid. Snarare har vi att göra med etablerade konstnärers solida och redan respekterade hantverk. Den yngste som förärats priset är Kjartan Fløgstad. Han är också en av de få konstnärliga förnyarna i sin samtid på vinnarlistan. Fløgstad var bara 34 år när han mottog priset för Dalen Portland 1978, medan den nästyngste, Einar Már Gudmundsson, fyllde 41 under sitt prisår 1995. För övrigt ska nämnas att ingen debutant någonsin fått priset.
Det förekommer trots allt kontroversiella val, och för mig framstår Hannu Salamas Kommer upp i tö (priset år 1975) och Dorrit Willumsens Bang - En roman om Herman Bang (1997) som två sådana. Willumsens beskrivning av Herman Bang är konstnärlig frihet och biografisk skildring på en och samma gång. Denna hybridisering av livsskildring och diktning, av biografin och romanen, är inte oproblematisk – inte minst då det dessutom är Herman Bang som porträtteras.
Salama å sin sida blev omdiskuterad för sitt författarskap med dess starka naturalism och profana skildringar av människor och historia. Därtill bidrog inte minst hans Midsommardansen från 1964, som Salama blev blasfemiåtalad för. En undersökning bland finska läsare från 1973 (året efter att Kommer upp i tö utgavs) visade att Salama var den avgjort minst populära författaren i Finland, medan Väinö Linna var den populäraste.
Litterära tendenser
Lyrikurvalet uppvisar en speciell tendens i det att fem av de elva prisen för diktsamlingar ges till svenskspråkiga poeter. Av dem är två finlandssvenska (Bo Carpelan och Tua Forsström). Av de elva lyrikprisen går vidare tre till lyriker från Nordens atlantöar (Ólafur J. Sigurdsson, Snorri Hjartarson och Rói Patursson), ett till det samiska området (Nils-Aslak Valkeapää) medan två går till Danmark.
De norska och finskspråkiga poeterna har inte nått upp, och det ska också sägas att de två danska lyrikpristagarna kom så sent som åren 1999 och 2000 (Pia Tafdrup och Henrik Nordbrandt). Finskspråkiga författare är på det hela taget svagt representerade bland pristagarna efter Salama-priset 1975. Antti Tuuri fick priset 1985 för En dag i Österbotten, men efter det har inget pris gått till finskspråkig litteratur.
Här bör nämnas en speciell tradition i den finländska nominerings-kommittéen, som i runda tal haft en 50-50-fördelning mellan finsk- och svensk-språkig litteratur, såväl vid nomineringar som i själva kommittéen – trots att de svenskspråkiga bara utgör knappt 6 % av befolkningen. Detta uttryck för tolerans är värt all respekt och har nog i hög grad bidragit till att stärka den finlandssvenska litteraturen. De finskspråkiga pristagarna på listan ger för övrigt en något stereotyp bild av finsk litteratur och kultur. Det är romaner i den realistiska traditionen som ur olika synvinklar behandlar krigs- och våldsaspekter i finsk historia och kultur. Frågan är om inte Nordiska rådets litteraturpris i det avseendet har varit med om att cementera fördomar om det finska folklynnet.
När det gäller litterära idéer och traditioner kan man förenklat tala om en balans på 60-talet mellan pristagare med förankring i realismen och i den modernistiska litteraturen. På 70-talet rubbas denna balans i prishistorien genom att bedömningskommittéen väljer flera realistiska texter. Sedan återupprättas balansen från 60-talet igen på 80-talet, kanske med en svag realismpreferens. Bland vinnarna är den postmoderna litteraturen, eller ”1980-talets nya litteratur”, inte representerad under detta årtioende. 80-talet i prishistorien korresponerar således kvantitativt med samtidens tendens att skriva romaner, men inte kvalitativt i fråga om experiment med formen och biografin som genre.
90-talet och lyriken
90-talet är i prishistorien ett uttryck för mångfald och kontinuitet, med Dorrit Willusens Bang som ett försenat uttryck år 1997 för 80-talets experimenterande med biografin och romanens form. Den efterhand åldersstigne, tidigare postmoderna avantgardisten Jan Kjærstad fick vänta ända till år 2000 innan han fick priset för sin rika ordarkitektur med Oppdageren.
Om någon romanpristagare mer än andra kan sägas representera samtida litterära strömningar, vill jag lyfta fram Kerstin Ekman, som under den svenska deckarboomen på 90-talet får priset för Händelser vid vatten år 1994. Handlingen utspelar sig visserligen inte i europeiska storstäder i Sverige, utan i glesbygden där så att säga hela landskapet tillför spänning åt kriminalberättelsen. En annan med tendensaktualitet kunde kanske vara Einar Már Gudmunsson. Universums änglar ger en oskuldstyngd, nästan-naivistisk framställning av människor som sorgmuntert vandrar vid sidan av våra normalföreställningar – men på fullt allvar och utan ironisk distans.
Lyrikpristagarna från 90-talet representerar enligt min uppfattning varken en viss riktning eller en speciell tendens – här blandas saklighet i bruket av verkningsmedel, närmande sig minimalism, och större block med drag av prosadikt. I Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar finns poesi som närmar sig såväl haikuform som prosadikt, inte olikt Tomas Tranströmer i För levande och döda. Med vinnarsamlingen Dronningeporten sätter sig väl Pia Tafdrup å sin sida i skuld till Arthur Rimbauds språkliga våldsamhet och intensiva expressivitet i Den berusade båten (Le Bateau ivre, 1871/1883), som i ”Sju nätter och sju dagar” och ”Havet, jag”.
Utjämning?
I sin avhandling om Nordiska rådets litteraturpris från 1996 visar Inger T. Hjelmervig hur priset ständigt omges av förväntningar på en utjämning utifrån ett rättvise-perspektiv (även om något sådant inte uttrycks vare sig i prisets statuter eller förarbete): inte så många svenskar, inte så många romaner, inte så många män. Den första kvinnliga pristagaren blev Sara Lidman år 1980.
Efter att det samiska språkområdet, Färöarna och Grönland gavs nomineringsrätt 1984 uppstod det självfallet förväntningar på pris till dessa också. Det färöiska, samiska och grönländska språkområdet kan nominera en text vardera, och är bara representerade i bedömingskommittéen de år när dessa områden har nominerat texter. Färöarnas Rói Patursson fick sitt välförtjänta pris 1986, samen Nils-Aslak Valkeapää sitt år 1991. Grönland och Hans Anthon Lynge väntar fortfarande i ambivalent spänning.
Det kan vara riktigt att säga att den litterära spännvidden ökar efter 80-talet, och att Lidman-priset således utlöser ett ackumulerat utjämningsbehov. Om det är fråga om en utjämningsfas efter 1980, vill jag påstå att den upphör med utdelningen av priset till Frida Á. Sigurdardóttir 1992. Då har bedömingskommittéen inom loppet av tretton utdelningar valt tre kvinnor, en same och en färöing – mot noll från samma kategorier under de 18 åren före Lidman-priset.
90-talet i prishistorien är på det hela taget ett skede då kvinnorna förstärker sin position, bland pristagarna såväl som i bedömingskommittéen. Fem av tio pris går till kvinnor under detta årtionde, medan kvinnor sitter på sju av de tio fasta platserna i bedömningskommittéen under perioden 1998-2002. Åren 1993-2002 präglar för övrigt danska författare vinnarlistan genom att ta fyra av tio pris. Det kan också nämnas att Danmark bara fick priset en gång mellan Villy Sørensens Uden mål - og med 1974 och Peer Hultbergs pris 1993 för Byen och Verden. Mellan dessa fick Peter Seeberg priset 1983 för Om fjorten dage.
Vad gör litteratur nordisk?
Är det då möjligt – om man bortser från språket – att definiera en specifik nordiskhet utgående från den litteratur som väljs ut? I Norden finns det överlappningar i de enskilda ländernas historia och ett gemensamt litteraturhistoriskt upphov i nordiska myter. Nordisk litteratur har dessutom gemensamma referenser i europeiskt folkdiktningsstoff, de isländska sagorna och Snorre Sturlasons skrifter.
I Norden har vi flera gemensamma nämnare i form av tysta ting och landskap som kan upplevas som ursprungligt nordiska – i Norden. Stocktimrade hus, trappan mot tunet, avståndet till grannen och samlingarna på kyrkbacken med marknadsfunktion. Den karga jorden som krävde utmarksskördande vid sidan av jordbruket, jakt och fiske. Ett samhälle grundat på ägendomsrätt, protestantisk ordning och arbetsmoral, på familjen som ekonomisk enhet inom ett kapitalistiskt system, på borgerligheten som den osynliga och allestädes närvarande ideologin.
Av detta har byggts fem moderna välfärdsstater genom offentlig styrning av näringslivet och utveckling av ett avancerat hälsovårds- och socialförsäkrings-system. I botten ligger ett faktum av stor betydelse – det är fråga om befolkningsmässigt små stater med homogena grupper, med uthålliga och toleranta minoriteter och få sociala och etniska antipatier. Det här är inte Balkan eller Kaukasus eller USA.
Bland pristagarna kan man hitta åtskilliga texter som äger en utpräglad nordiskhet i detta avseende, medan andra gör det i mera anspråkslös grad. Exempel på böcker med obestridlig, hög grad av nordiskhet är enligt min läsning Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, William Heinesens Det gode Håb, Väinö Linnas Söner av ett folk, Hannu Salamas Kommer upp i tö, Antti Tuuris En dag i Österbotten, Nils-Aslak Valkeapääs Solen, min far, Thor Vilhjálmssons Glødende mos och Herbjorg Wassmos Hudløs himmel – för att nämna några.
Prisstadgarna ställer likväl inget ljudligt krav på en dokumentär nordiskhet som grund, men för Nordiska rådets litteraturpris har det nordiska som litterär kvalitet i sig självt alltid varit lätt tillgängligt. Det visade sig då den första vinnaren, Eyvind Johnsons Hans nådes tid, omtalades i den nya litteraturpris-kontexten. Ett exempel är tidningen Information som lade vikt vid att bedömnings-kommittéen i sitt val tillgodosett ett särnordiskt element, nämligen ”människan mot makten”.
Det skulle vara möjligt att systematisera kunskap om det nordiska för att säga något om nordiskheten i en text utgående från dess bruk av historien och geografin, de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena och utgående från vilka andra texter som är med direkt eller indirekt (transtextuellt). En text som Hans nådes tid svarar enligt min mening inte mot nordiskheten annat än sporadiskt på åtta sidor mellan sidorna 392 och 411 i den första utgåvan, där huvudpersonens bror, bipersonen Conald, i egenskap av kejserlig soldat med tandvärk skickas längst norrut i riket för att försvara det mot respektlösa hedningar. Här faller han för en pil från en dansk viking. Det är allt. Om Eyvind Johnsons läsare 1960 mottog en svensk roman med universella teman och medeltidsmotiv från Sydeuropa på Karl den Stores tid, så kunde nya läsare (påverkade av lovorden) efter prisutdelningen 1962 motta en nordisk roman med nordiska särdrag.
Bildning och landskap
Även om Norden skall vara synonymt med idyll, kan kulturkrockar uppstå. Sigurdur A. Magnússon lyfter i en kommentar fram delningen av priset 1965 mellan William Heinesen och Olof Lagercrantz, och karaktäriserar det som en skamlig händelse. Inger T. Hjelmervig skriver i Great Books. Nordiska Råds litteraturpris mellem kapløb og kvalited (1996) att misstaget berodde på 1) att kommittéen i kraft av sin autonomi kunde bestämma sig för att ändra röstningsreglerna, 2) att konsekvensen blev likt röstetal för Heinesen och Lagercranz, och 3) att kommittéen därefter bestämde sig för att avvika från stadgarnas krav på lottdragning.
Resultatet blev likväl litterärt och sociologiskt intressant om man jämför Lagercrantz´ essä Från Helvetet till Paradiset om Dantes Den gudomliga komedin med Heinesens roman Det gode håb. En sak är att Heinesens roman i vissa partier kan sägas stå i ett transtextuellt förhållande till Komedin, en annan att författarna och deras texter, socialt och geografiskt samt i fråga om litterära motiv, representerar centrum och periferi – Stockholm/Tórshavn, Italien/Norden, stad/landsbygd, bildat/vulgärt,
heligt/profant.
Enligt de ovannämnda kriterierna för nordiskhet tar Det gode Håb fulla poäng, man finner motiv och episoder som i ett brett spektrum reflekterar den nordiska självförståelsen. Det enda som fattas torde vara att romanen utifrån det transtextuella kriteriet bara indirekt hänvisar till andra nordiska texter, medan den explicit nämner flera texter av stort europeiskt format. Från Helvetet till Paradiset har väldigt få referenser till nordisk historia, geografi eller sociala och ekonomiska förhållanden.
Boken är ändå inte utan referenser till det nordiska, och det sker huvudsakligen transtextuellt genom att Lagercrantz´ explicit nämner kultur-personligheter – och då enbart svenska. Och inte vilka som helst för den delen, här är några av dem i osorterad följd: Carl von Linné, Carl Michael Bellman, Agnes von Krusenstjerna, Stagnelius, Swedenborg, Hjalmar Gullberg, Harry Martinson, Greta Garbo. I Lagercrantz´ essä möter du inte bara Dante som föremål för kanonisering.
Om vi använder Ludwig Wittgensteins metafor om förståelsen som ett förhållande mellan öga och synfält, kan priset till Från Helvetet till Paradiset betraktas som ett hedrande av ögat – bedömningskommittéens eget öga eller egna kulturella position från vilken allt betraktas. Jag menar att denna position hedras genom ett pris till den klassiska bildning och den etiska läsning av Komedin som Lagercrantz demonstrerar i sin essä, till den kultivering som visar sig i hans estetiska uttryck. Denna hälft av 1965 års utdelning kan följaktligen också förstås som ett pris till högkulturen och dess elit, till läs- och skrivkonsten som etiskt och estetiskt uttryck för elitens kulturella status.
Ingen behöver hysa tvivel om att också priset till Heinesen är ett pris till läs- och skrivkonsten, men då mera till förmedlingen än till läsningen – Det gode Håb är berättarkonst i skriftform där Från Helvetet till Paradiset är läsekonst i dito form. I Heinesens roman framstår Norden som ett ursprungligt område i romantisk mening: Människan mot makterna, ensam mot övermakten, mot naturkrafterna i havet och vinden, vidskepelsen i trähusen, befolkade av de fattiga och traktens ursprungliga invånare som framstår som mera helgjutna och genuina individer (trots sina andliga skavanker) med högre moral än representanterna för centralmakten (som är besmittade med fransk, tysk eller engelsk inautenticitet och dekadens). Detta är ett pris till det synfält som fördomar och förväntningar fångar in Norden i, ett mytiskt-exotiskt landskap befolkat av goda viljor och tolerans mot bristande förmågor.
Det nordiska som myt
Ser man på prishistorien som helhet verkar det svårt att bortse från att priset inte bara producerar kulturell gemenskap, utan också myter om den nordiska gemenskapen. Sådana myter tjänar i huvudsak det bestående, som uttrycks i det borgerlige och dess kapitalistiska ekonomi och kultur som omgärdas av begrepp som ”nation” och ”familj”.
Roland Barthes skriver i Mytologier (1957) att myten är konstaterande och tautologisk. Det tautologiska i myten gör omprövningar onödiga och definierar något som sig självt: god litteratur är god litteratur, Norden är Norden.
Om man konstaterar det nordiska utan att förklara, men genom att besjunga det, skall det inte mycket till innan man upplever det nordiska som något naturligt. Barthes skriver dock att det som utgör historisk, mänsklig mening blir till mänsklig betydelselöshet i myten genom att myten undviker förklaringar: Där man kunde förvänta sig att tingen skulle behandlas, väljer myten att besjunga dem, och det i en euforisk klarhet där tingen betyder något helt av sig själva.
Det är därför inte först och främst pristagarnas litterära kvaliteter som framhävs, utan snarare prisutdelarens egenart, genom att vinnaren reflexivt bekräftar utdelarens värld och ordning. Eventuella litterära provokationer, som det finns överdådigt många av i fallet Hannu Salama, ofarliggörs och avlivas av det borgerliga erkännandet i och med att böckerna reflexivt faktiskt kommer att erkänna prisutdelaren.
Detta kan ske genom en tautologisk motivering eller vad Barthes kallar en svimning i rätt ögonblick. I den borgerliga offentlighet som Nordiska rådets litteraturpris representerar försvinner således de litterära provokationerna i en kvantitativ dekår som är arrangerad av prisutdelaren. Det sker vare sig pristagaren tar emot priset eller inte – borgerskapets erkännande dras inte tillbaka.
Stormanns bud om offer. En lesning av Läran om staten av Johan Vilhelm Snellman (1806-1881).
Papirpublisert i Finsk Tidskrift nr. 7-8 2006 i forbindelse med Snellman-jubileet i 2006. Se også Finland for en fremmed.
I Läran om staten problematiserer J. V. Snellman hva patriotisme, nasjonalånd og statens historiske bestemmelse er. Han forutsetter åndens seier over materien, men veien til historiens slutt innebærer kamp og nederlag. Til Snellmans forestilling om frihet er det knyttet strenge krav til individets offervilje, der den enkelte må ville ofre alt for det sanne, det gode og det rette. ”Alt eller intet” er fordringen som hviler på den enkelte i dette snellmanske tankeuniverset.
1.0 DEN IDEALE FORDRINGEN
[BRAND.] Hm; livet, livet; det er svært,
hvor livet er de godtfolk kjært!
Hver skrelling legger slik en makt
på livet som om verdens frelse,
all menneskenes sjelehelse,
var på hans skrale skuldre lagt.
De vil nok ofre, - Gud bevares!
Men livet, livet, - det må spares. (Ibsen: 224)
Intensiteten i Henrik Ibsens diktning er aldri så sterk som når den ideale fordringen legges frem i lyset. Den ideale fordringen leder gjerne til tragiske konsekvenser hvor individene havarerer, som i Brand fra 1866. For Brand er det den rene lære som teller, og den skal ikke bare forkynnes, men også leves. Dette får tragiske konsekvenser i det dennesidige for de som står Brand nærmest. Kona Agnes og sønnen Alf dør siden Brand ikke kan oppgi sitt kall ved å flytte bort for å berge dem fra sykdom – ”Jeg må; jeg går en stormanns bud” (Ibsen: 223). Det betyr slett ikke at Brand er uten hjerte og samvittighet; han elsker dem, men ikke over alt annet, ikke over Gud og sin forpliktelse overfor Ånden.
Da professor i litteraturhistorie Francis Bull var fange på Grini under Andre verdenskrig, gav han litterære forelesninger som holdt motet og verdigheten oppe blant medfangene. En av disse forelesningene ble holdt i mars 1942, og omhandlet Peer Gynt og Brand. Den tyske okkupasjonen av Norge har fått Bull til å endre sin oppfatning av Brand:
Før 9. april 1940 hadde i hvert fall jeg en art personlig motvilje mot ”Brand”; både verket og tittelfiguren syntes jeg virket umenneskelig, anstrengt, ”over ævne”. I dag ser jeg anderledes på saken. Forholdene har lært mig å forstå at det er med god grunn Ibsens ”Brand” gang på gang har kunnet komme til å bety noe vesentlig for menn som stod i kamp og fare. Den unge finnlender Eugen Schauman som i 1904 skjøt sitt fedrelands undertrykker, Bobrikoff, hadde i måneder forberedt seg til sin gjerning. Planmessig isolerte han sig fra sine fordums venner, for at ingen skulde kunne bli tatt for å være hans medskyldige; bare sin dagbok betrodde han sig til, og der blev sitater fra ”Brand” det stadige ledemotiv. Ibsens diktning gav ham mot og styrke. (Bull: 478)
Ibsens idédramaer og forestilling om den ideale fordringen er preget av G. W. F. Hegels idealisme. Hans rettslære og statsfilosofi er nærmest en oppskrift på dannelse av suverene nasjonalstater som er underlagt en høyere hensikt. Familiens og hjemmets motsigelsesfylte forhold til det borgerlige eller sivile samfunnets økonomiske virksomhet danner stammen i staten, som igjen er det viktigste middelet for en teleologisk utvikling, styrt av den menneskelige gudserkjennelsen, sedeligheten (de høyeste moralske idealene) og fornuften.
Uten en overordnet rasjonalitet og en økende grad av dannelse og fornuft i befolkningen, er ikke en positiv fremtid mulig for fellesskapet. Opplysningstanken står sterkt i hegelianismen, og det er ikke tilfeldig at Preussen ble et kraftsentrum også for utviklingen av skolesystemet i Europa i det 19. århundret. Også i Finland ble Hegels ideer sterkt innviklet i den finske nasjonalismens dannelses- og oppdragelsesdimensjon, skriver Kari Väyrynen i avhandlingen Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus (1992).
I Finland stod folkeskolen, den allmenne skoleplikten og den allmenndannende innretningen av skolene sentralt i utviklingen av landets skolesystem og kulturelle selvbevissthet utover 1800-tallet. Denne målrettede allmenndanningstanken resulterte i en kraftfull reproduksjon av det hegelske tankesystemet i Finland, og derfor ble hegelianismen mer dyptgripende i den finske samfunnsutviklingen enn i noe annet land i Norden, hevder Väyrynen:
Der finnische Hegelianismus war von Anfang an auch eine starke kulturpolitische und nationale Bewegung […] Diese nationale Dimension war eine wichtige Ursache für die Erhebung der pädagogischen Problematik zu einem der wichtigsten theoretischen und praktischen Themen bei der Grundlegung und Bestimmung der nationalen Identität Finnlands. Die zentrale Frage der nationalen Bildung und Kultur war von Anfang an der praktische Grund, der die Pädagogik in Finnland zu einer wichtigen theoretischen Frage hervorhob. Besonders für J. J. Tengström und J. V. Snellman war diese nationale Aufgabe zentral: bei ihnen bestimmt sich die pädagogische Frage durch die Themen der Volksbildung, Demokratie, Voraussetzungen der nationalen Kulturautonomie, Bildung der nationalen Traditionen, internationalen Bildungskontakte usw. (Väyrynen: 16)
De viktigste tilretteleggerne for den pedagogiske innsatsen i Finland var J. J. Tengström, Z. J. Cleve, A. A. Laurell – og J. V. Snellman. Hans innsats for folkedannelsen må sees i sammenheng med ideen om at den nasjonale kraften viser seg i språk, kultur og selvstendighetstrang. Gjennom individets dannelse innenfor nasjonens ånd, seder, lover og institusjoner blir individet nasjonsbundet – den enkelte kan ikke velge bort nasjonen eller velge seg en annen.
2.0 LÄRAN OM STATEN
Läran om staten er et ambisiøst forsøk på å gjøre Hegels rettsfilosofi til finsk sedelighet og lovstiftning. Verket gjenspeiler kjernen i den hegelske statsfilosofien med sin tredeling i ”Familjen” (kap. 7-14), ”Medborgerliga samhället” (kap.15-48) og ”Staten” (kap. 49-67) etter en seks kapitler lang innledning hvor Snellman posisjonerer seg og sitt hegelske syn på samfunnet i forhold til tenkere som John Locke, Jean-Jacques Rousseau og Charles de Montesquieu.
2.1 Familien
I kapitlene om familien understreker Snellman familiens forutbestemmelse til den sedeligheten som skal virkeliggjøres i staten. Ekteskapet er en bærebjelke i det idealistiske systemet, og kjærligheten blir derfor en politisk og økonomisk faktor i statsforfatningen (s. 36-39). Kjærligheten er altså en del av det fornuftsregimet som motsigelsen mellom borgersamfunnet og familien skal oppheves i, dog innenfor nasjonalstatens grenser:
Skulle man vilja söka familjens bestämmelse utom staten, så vore den icke sedlig. Det gifves nämligen, såsom ofvan blifvit utredt, utom staten ingen högsta norm för rätt och orätt, således också ingen sedlighet; hvarföre man lika litet kan tillägga familjen som individen någon allmänt mensklig bestämmelse utom den bestämda form, menskliga kulturen eger i hvarje nations sed och vetande. Också vore det lika oförnuftigt, att vilja meddela någon en blott allmänt mensklig uppfostran, som det vore omöjligt att afgöra, hvaruti denna borde bestå. (s. 37)
Kjærlighet som bare er knyttet til det lidenskapelige, resulterer i ”ville” ekteskap, mens fornuftsekteskapet er tjenlig for nasjonen og utviklingen, det vil si Gud og menneskeheten (s. 42 og 44-47). Kjærligheten er den kraften i verden som er produktiv og ordnende, ja, kjærligheten er selve urkraften i verdens utvikling mot ånd. Det som åpenbares i kjærligheten, er det innerste i all virkelighet overhodet, livs-altet. Alt som er til, er gjennomstrømmet av denne ene, store livskraften – det absolutte liv, eller bare det absolutte, men dette er blitt tilslørt for mennesket. I Läran om staten er det familiens sedelighet og fornuften bak ekteskapet som medvirker til opphevelsen av denne fremmedgjøringen, men altså bare innenfor nasjonalstaten:
Familjens sedlighet bör sökas endast uti föräldrarnes med kärlek uppfyllda förbindelse att uppfostra sina barn till förnuft och sedlighet eller, hvad man i dagligt tal kallar, till värdiga medborgare i samhället. Ty derigenom har fostraren å ena sidan en objektiv, af naturliga begäret och godtycket oberoende, bestämmelse, och är å andra sidan frigjord från detta objektiva band, emedan den naturliga kärleken till barnen, adlad till kärleksfull omsorg för dessas andliga förkofran, fritt fullgör de förbindelser, detsamma ålägger. (s. 37)
2.2 Borgersamfunnet
I et motsetningsfylt forhold til familien står det borgerlige eller sivile samfunnet. Det reguleres ikke av agape eller andre former for kjærlighet, men av konkurranse og lover som er uttrykk for det allmenne beste. I så måte er advokatveldet i det borgerlige samfunnet et uttrykk for at borgerne er ufrie og handler av egennytte, og ikke ut fra forestillingen om det rette. Videre viser dette at loven betyr mer enn seden, og at sed og lov derfor ikke er ett i det borgerlige samfunnet. Dette kan botes ved at lovene bringes i samsvar med den nasjonale seden, fordi
laglydnaden här icke ensam är tilräcklig, utan bör beledsagas af lydnad för seden […] Ty om individen vid hvarje handling nödgades i tanken genomgå alla lagens förbud, för att icke fela mot något, så blefve hans verksamhet i samhället liten och ingen. Men då han gör samhällets sed till sin, gör hvad andra göra och akta för rätt, så är han äfven säker, att icke hafva brutit mot lagens förbud. Häruti består, på denna ståndpunkt, hans frihet. (s. 249)
I kapitlet om det borgerlige samfunnet argumenterer Snellman for borgerlighetens ideologi og samfunnsbærende funksjon. Han gjennomgår den rettsoppfatningen som må gjøres gjeldende for et fritt samfunn (s. 88-94), og gir en gjennomgang om klasser og kapitalens virke (s. 173-178). Til slutt gir Snellman et logisk resonnement som bevis på at det lovregulerte borgersamfunnet i rettsstaten er det beste for moralen og den nasjonale sedeligheten, og det med grunnlag i sin religiøse overbevisning (s. 237). Lovene er en pilar i det borgerlige samfunnet slik ekteskapet er det i den borgerlige familien.
Lovene må imidlertid utformes under veiledning av nasjonalånden, som er et uttrykk for den nasjonale dannelsen og sedeligheten slik den viser seg i tradisjonen som det nærværende (s. 109). Dersom staten underlegges fremmede makter og lover, vil det oppstå et farlig skille mellom statsforvaltningen og folket som lovene skal styre, på grunn av det manglende samsvaret mellom rettsoppfatningen til lovforvalterne og nasjonens innbyggere (s. 86 og 360). Om staten har avgitt lovmyndighet til en fremmed makt eller overnasjonal folkerett, kan jo staten selv trekkes for domstolen og dømmes etter lover som ikke er representative for tradisjonen som nasjonalånd i det nærværende. Det ville være et uttrykk for en rådende used og nasjonens forfall (s. 364).
2.3 Staten
Staten er ”hjemmet for alle” etter familiens mønster, og familiens verdier er grunnmuren i statsbygget. Staten kunngjør sitt sedelige formål gjennom oppdragelse i hjemmet, opplysning i skolen og ved generelt å ta avstand fra umoral i samfunnet. Uten dette klare sedelighetsformålet bryter moralsk forvirring ut, med forvitring av fellesskapet som resultat. Den kollektive dannelsen av folket skal medvirke til at den enkelte bedre kan etterleve den grunnleggende forpliktelsen som hviler på individet – å tenke fornuftig, å handle sedelig. Gjennom den fornuftsbaserte dannelsen og selvinnsikten som følger av denne, vet den enkelte å gjøre det rette når han eller hun skal handle til beste for staten. Det er imidlertid ikke den individuelle refleksjonen som er selvinnsiktens mål. Den sanne erkjennelsen er at fornuften ikke er individuell, men i hele menneskehetens kollektive eie.
Inser han detta och erkänner, att förnuftet icke är hans, utan mensklighetens, att derföre det sanna är det allmänngiltiga och det rätta det allmänt sedliga, så gör han sin vilja fri genom sjelfva detta erkännande; ty han följer då seden icke af tvång, utan af öfvertygelse om hennes förnuftighet. Och ett sådant handlingssätt, som icke blott öfverensstämmer med sed och lag (handlingens legalitet), utan äfven är frivilligt, grundat på öfvertygelse (handlingens moralitet), - ett sådant handlingssätt är sedligt. (s. 14-15)
Staten er et uttrykk for en nødvendighet som også realiserer politisk frihet for alle, og Snellmans forståelse av frihet kommer godt til uttrykk i en fotnote hvor han utreder lovens legitimitet og tilsynelatende tvangsaspekt; frihet oppnås gjennom individets underkastelse for staten som det allmenne beste:
Då man ryggar tillbaka för ett sådant tvång, är detta blott ett bevis, att man aldrig besinnat sin egen ställning i samhället. Det är seden, som mildrar tvånget och uppfyllar lagens bud, utan att hafva lagen för ögonen. I familjen har menniskan en sfer för sin frihet, inom hvilken lagen icke opåkalladt intränger. Uti staten, i egentlig mening, vinner hon denna frihet åter, ehuru igenom sin verksamhet för det allmänna. Medborgerliga samhället är deremot ett hem för tvånget, för lagens tvång. Inom detsamma verkar menniskan för egna ändamål och är bunden af lagen. I familjen och staten verkar hon direkte för dessa institutioner och är fri, emedan kärleken eller patriotismen styrer hennes verksamhet. Så vill förnuftets lag, att hennes verksamhet för sig sjelf lägger band på hennes frihet, att sjelfuppofringen befriar henne. (s. 129)
Motsetningen mellom familien og det borgerlige samfunnet blir opphevet av staten. Snellman forutsetter også at det sivile samfunnet og statens interesser kan harmoniseres, men da bare gjennom en betingelsesløs patriotisme fra borgernes side og en nødvendig grad av handelsproteksjonisme i forholdet til andre stater (s. 202). Uten innbyggernes lojalitet og kjærlighet kan imidlertid ikke staten verne fellesskap og individ mot ytre fiender eller skape en trygg ramme for et felles allment beste.
Nasjonalånden og bevisstheten om folkets fellesskap og statens nødvendighet er sterkest i krigs- og kriseår. Patriotismen er nærmest å ligne med agapen som funderer familien, der intet offer er for stort, ikke livet selv en gang – ”Seirens seir er alt å miste. / Tapets alt din vinning skapte; - / evig eies kun det tapte” er det harde budet Brand bærer (Ibsen: 262). I så måte er krigen en ytre nødvendighet som herder og disiplinerer folket og styrker nasjonalånden; krigen er nødvendig for nasjonens eksistens. I tilfeller der fedrelandet er i fare, er det mulighet for hver og én å stille seg direkte i statens tjeneste. Dette er unike situasjoner i historien,
ty den enskilda handlingens sammanhang med en hel nations lif kan icke följas af menskligt öga, om icke hon är en direkt handling för staten. Och till sådana handlingar kan, äfven i stater med friare statsförfattning, blott en ringa del av nationen hinna, utom vid de tidpunkter, då fäderneslandets fara lämnar hvarje medborgare tilfälle att verka till dess försvar. (s. 240-241)
I krigen kjenner nasjonen seg derfor fri og som herre over sin egen skjebne, samtidig som borgerne slipper fri fra egoisme og eiendomsbegjær. Imidlertid er det slik, at jo lenger en nasjon nyter freden, jo slappere blir nasjonalånden. Fredsmidler duger følgelig ikke som vern for nasjonalstatens suverenitet; det er det bare innbyggernes patriotisme og offervilje som gjør. ”Ingen stat bygger derföre sin sjelfständighet på freds-instrumenter, utan på krigets” (s. 437-438) er både Snellmans og Brands maksime i møtet med folk og fogd:
[BRAND.] Men hver som går i første rekke,
må falle for sin fagre sag;
tør ei han det, så la ham strekke
sitt våpen innen kampens dag.
I fiendevold er dømt det flag
som verges av en vilje svag;
hvis du av offerskrekken lammes, -
dødsmerket er du før du rammes! (Ibsen: 275)
3.0 DEN HØYESTE PRISEN
Den hegelske ideen om samfunnsutviklingen forutsetter en dialektisk bevegelse hvor individet er underordnet historien og staten som det allmenne beste. På dette grunnlaget avviser Snellman naturretten som etisk veiviser, all den tid denne relativiserer det rette til den enkeltes lystbetonte innfall (s. 22-24). Likeledes avviser han pliktetikken fordi samvittigheten i virkeligheten ikke er én, men like mange som det finnes individer. Pliktetikken vil følgelig også medvirke til relativisering av nasjonens moral. Det er bare staten som virkeliggjør det rette likt for alle dens medlemmer, for derved å gjøre dem politisk og moralsk frie. Dette krever at man erkjenner
att staten är det förverkligade rätta; ty då uppstå det inga kollisioner mellan olika pligter, utan uppfyllandet af nationalandans fordringar är då i och för sig en sedlig handling och, såsom sådan, både legal och moralisk […] Handlar han deremot såsom han bör mot staten, så må han derjemte söka uppfylla moralens bud; han har då en dubbel förtjenst. Nasjonalandan är äfven häri ofta hans ledare, emedan folkrättens bud bero af hennes gillande. Men setter han sin menniskokärlek, sina begrepp om rättvisa, öfver hva han vet vara statens bästa, så förråder han sitt fädernesland. (s. 440-441)
Den enkelte er for intet å regne i Snellmans hegelske tankeunivers; den betingelsesløse underkastelsen for Ånden og fedrelandet står over individets samvittighet. Eller med Johannes Salminens ord i essayet ”Snellman och Finlands ideologiska profil”:
Den enskilde får inte ”ställa sina frivola meningar” mot statens bestånd, såsom Snellman säger 1862 i en biljett till generalguvernör Rokassovskij. Individen stängs plötsligt in i sitt ärvda kollektiv som i en madrasserad cell. Eller igen med Snellman: ”varje nation, på varje tid är suverän, såsom i sin lag och sed ägande högsta avgörande makt över rätt och orätt” (1860). (Salminen: 81)
Verken staten eller historien er til for den enkelte i Snellmans tenkning, og individet er innesperret i staten; ”det avgörande ordet skall staten ha, och då hjälper inga appeller till högre forum” (op. cit: 80). Dette er ikke uten betydning for den europeiske historien, der den åndelige kraften fra Preussen kunne bli til prøysserånd, ensretting og disiplinering av massene under påkallelse av nasjonalånden, og til slutt et totalitært, menneskefiendtlig styre i den moderne militærmakten Tyskland.
I Finland har man også smertefulle erfaringer fra å suspendere enkeltmenneskets verdi, skriver Johannes Salminen. Han refererer til det moderne Finlands nasjonalskald Väinö Linna, som beklager at Finlands atskillelse fra Sverige også medførte en manglende liberal utvikling i Finland. Linnas resonnement er at de forferdelige nedslaktingene under og etter Innbyrdeskrigen i 1918 kunne vært unngått om Finland hadde fått ta del i den liberale utviklingen i Norden og Europa:
Väinö Linna har inte så orätt när han apropå 1918 kallar liberalismen för det västerländska samhällets åskledare. ”Vi hade ingen åskledare. Blixten slog ner, och det gick som det gick.” Att det gick som det gick skall inte Snellman lastas för i första hand. Men klart är att han som hegelsk diciplinkarl blev ödesdiger för det liberala alternativet i Finland, kanske lyckades han posthumt även försvaga de skandinaviska accenterna hos vår arbetarrörelse. Hur mycket vi än detta jubileumsår hyllar Snellman språkvisionären, vänsterhegelianen, den rastlösa världsförbättraren så kvarstår även dessa mer tvetydiga sidor av hans insats. (Op. cit: 88)
Läran om staten avsluttes med et bevis for historiens tvang og bevissthetens frihet. Her beveger Snellman seg inn i det metafysiske feltet hvor Hegels verdensånd manifesterer seg som Guds erkjennelse av seg selv gjennom menneskenes tro, og verdensaltets endelige frigjøring. Staten har videre og høyere mål enn å virkeliggjøre nasjonens tradisjon og sedelige utvikling i historien - nasjonalånden står også i den høyeste Åndens tjeneste:
Å ena sidan uttalar sig således nationalandan i lagarna; å den andra inverkar lagarnas verkställanda på nationalandans egen utveckling. Denna dubbla process är den, hvarom jag har talat […] Nämnda dubbla process i nationalandans utveckling förutsätter derföre hos staten ännu en tredja funktion, bestämmandet af nationens deltagande i mensklighetens öden. Här uppträder nationalandan såsom suverän makt, på en gång inverkande på andra nationers bildning och höjande sig sjelf till representant af den allmänt menskliga bildningen. (s. 290-291)
I menneskehetens skjebne som historiens slutt er friheten endemålet, der alle lever i sannhet, opplysning og harmoni; ”ett er målet, - det å blive / tavler hvorpå Gud kan skrive” (Ibsen: 239). Underveis er noen offer nødvendige, og kravene om disse er absolutte – ”intet eller alt” (ibid.) er den ideale fordringen.
Da Eugen Schauman rettet pistolen mot generalguvernør Bobrikoff, og deretter mot seg selv, ville han betale den høyeste pris for Finlands frihet. Denne viljen til offer er individets ildprøve også i Henrik Ibsens dramatiske dikt om presten Brand og i J. V. Snellmans idealistiske statsfilosofi i Läran om staten. I likhet med Ibsens Brand hadde Schauman underkastet seg en idé, og også han gav gjerne livet med: ”Hvis alt du ga foruten livet, / da vit at du har intet givet.” (Op. cit. s. 234). Selv om jeg ikke er overbevist om at Snellman ville ha applaudert Schaumans handling, er hans offervilje typisk for den snellmanske idealismen; menneskene skal forgå, ideene bestå.
LITTERATUR
Bull, Francis: „Brand og Peer Gynt“. Forelesning for medfanger i fangeleiren Grini, mars 1942. Trykt i Anders Johansen og Jens E. Kjeldsen (red): Virksomme ord. Politiske taler 1814-2005. Universitetsforlaget, Oslo 2005.
Ibsen, Henrik: Brand. Et dramatisk dikt. I Henrik Ibsen: Samlede verker bind 1. De norske Bokklubbene A/S, Oslo 1991.
Knapas, Rainer: ”J. V. Snellman och nationallitteraturen.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Knapas, Rainer: ”Liberalism och fennomani.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Salminen, Johannes: ”Snellman och Finlands ideologiska profil.” I Johannes Salminen: Gränsland. Söderström & c:o Förlags AB, Borgå/Helsingfors 1984.
Snellman, Johan Vilhelm: Läran om staten. Zacharias Hæggström, Stockholm 1842.
Väyrynen, Kari: Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus. Suomen Historiallinen Seura (SHS), Helsinki 1992.
Weischedel, Wilhelm: Filosofenes verden. Aventura, Oslo 1995.
Wrede, Johan: ”Den nationella romantikens tid 1827-1856”. I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
I Läran om staten problematiserer J. V. Snellman hva patriotisme, nasjonalånd og statens historiske bestemmelse er. Han forutsetter åndens seier over materien, men veien til historiens slutt innebærer kamp og nederlag. Til Snellmans forestilling om frihet er det knyttet strenge krav til individets offervilje, der den enkelte må ville ofre alt for det sanne, det gode og det rette. ”Alt eller intet” er fordringen som hviler på den enkelte i dette snellmanske tankeuniverset.
1.0 DEN IDEALE FORDRINGEN
[BRAND.] Hm; livet, livet; det er svært,
hvor livet er de godtfolk kjært!
Hver skrelling legger slik en makt
på livet som om verdens frelse,
all menneskenes sjelehelse,
var på hans skrale skuldre lagt.
De vil nok ofre, - Gud bevares!
Men livet, livet, - det må spares. (Ibsen: 224)
Intensiteten i Henrik Ibsens diktning er aldri så sterk som når den ideale fordringen legges frem i lyset. Den ideale fordringen leder gjerne til tragiske konsekvenser hvor individene havarerer, som i Brand fra 1866. For Brand er det den rene lære som teller, og den skal ikke bare forkynnes, men også leves. Dette får tragiske konsekvenser i det dennesidige for de som står Brand nærmest. Kona Agnes og sønnen Alf dør siden Brand ikke kan oppgi sitt kall ved å flytte bort for å berge dem fra sykdom – ”Jeg må; jeg går en stormanns bud” (Ibsen: 223). Det betyr slett ikke at Brand er uten hjerte og samvittighet; han elsker dem, men ikke over alt annet, ikke over Gud og sin forpliktelse overfor Ånden.
Da professor i litteraturhistorie Francis Bull var fange på Grini under Andre verdenskrig, gav han litterære forelesninger som holdt motet og verdigheten oppe blant medfangene. En av disse forelesningene ble holdt i mars 1942, og omhandlet Peer Gynt og Brand. Den tyske okkupasjonen av Norge har fått Bull til å endre sin oppfatning av Brand:
Før 9. april 1940 hadde i hvert fall jeg en art personlig motvilje mot ”Brand”; både verket og tittelfiguren syntes jeg virket umenneskelig, anstrengt, ”over ævne”. I dag ser jeg anderledes på saken. Forholdene har lært mig å forstå at det er med god grunn Ibsens ”Brand” gang på gang har kunnet komme til å bety noe vesentlig for menn som stod i kamp og fare. Den unge finnlender Eugen Schauman som i 1904 skjøt sitt fedrelands undertrykker, Bobrikoff, hadde i måneder forberedt seg til sin gjerning. Planmessig isolerte han sig fra sine fordums venner, for at ingen skulde kunne bli tatt for å være hans medskyldige; bare sin dagbok betrodde han sig til, og der blev sitater fra ”Brand” det stadige ledemotiv. Ibsens diktning gav ham mot og styrke. (Bull: 478)
Ibsens idédramaer og forestilling om den ideale fordringen er preget av G. W. F. Hegels idealisme. Hans rettslære og statsfilosofi er nærmest en oppskrift på dannelse av suverene nasjonalstater som er underlagt en høyere hensikt. Familiens og hjemmets motsigelsesfylte forhold til det borgerlige eller sivile samfunnets økonomiske virksomhet danner stammen i staten, som igjen er det viktigste middelet for en teleologisk utvikling, styrt av den menneskelige gudserkjennelsen, sedeligheten (de høyeste moralske idealene) og fornuften.
Uten en overordnet rasjonalitet og en økende grad av dannelse og fornuft i befolkningen, er ikke en positiv fremtid mulig for fellesskapet. Opplysningstanken står sterkt i hegelianismen, og det er ikke tilfeldig at Preussen ble et kraftsentrum også for utviklingen av skolesystemet i Europa i det 19. århundret. Også i Finland ble Hegels ideer sterkt innviklet i den finske nasjonalismens dannelses- og oppdragelsesdimensjon, skriver Kari Väyrynen i avhandlingen Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus (1992).
I Finland stod folkeskolen, den allmenne skoleplikten og den allmenndannende innretningen av skolene sentralt i utviklingen av landets skolesystem og kulturelle selvbevissthet utover 1800-tallet. Denne målrettede allmenndanningstanken resulterte i en kraftfull reproduksjon av det hegelske tankesystemet i Finland, og derfor ble hegelianismen mer dyptgripende i den finske samfunnsutviklingen enn i noe annet land i Norden, hevder Väyrynen:
Der finnische Hegelianismus war von Anfang an auch eine starke kulturpolitische und nationale Bewegung […] Diese nationale Dimension war eine wichtige Ursache für die Erhebung der pädagogischen Problematik zu einem der wichtigsten theoretischen und praktischen Themen bei der Grundlegung und Bestimmung der nationalen Identität Finnlands. Die zentrale Frage der nationalen Bildung und Kultur war von Anfang an der praktische Grund, der die Pädagogik in Finnland zu einer wichtigen theoretischen Frage hervorhob. Besonders für J. J. Tengström und J. V. Snellman war diese nationale Aufgabe zentral: bei ihnen bestimmt sich die pädagogische Frage durch die Themen der Volksbildung, Demokratie, Voraussetzungen der nationalen Kulturautonomie, Bildung der nationalen Traditionen, internationalen Bildungskontakte usw. (Väyrynen: 16)
De viktigste tilretteleggerne for den pedagogiske innsatsen i Finland var J. J. Tengström, Z. J. Cleve, A. A. Laurell – og J. V. Snellman. Hans innsats for folkedannelsen må sees i sammenheng med ideen om at den nasjonale kraften viser seg i språk, kultur og selvstendighetstrang. Gjennom individets dannelse innenfor nasjonens ånd, seder, lover og institusjoner blir individet nasjonsbundet – den enkelte kan ikke velge bort nasjonen eller velge seg en annen.
2.0 LÄRAN OM STATEN
Läran om staten er et ambisiøst forsøk på å gjøre Hegels rettsfilosofi til finsk sedelighet og lovstiftning. Verket gjenspeiler kjernen i den hegelske statsfilosofien med sin tredeling i ”Familjen” (kap. 7-14), ”Medborgerliga samhället” (kap.15-48) og ”Staten” (kap. 49-67) etter en seks kapitler lang innledning hvor Snellman posisjonerer seg og sitt hegelske syn på samfunnet i forhold til tenkere som John Locke, Jean-Jacques Rousseau og Charles de Montesquieu.
2.1 Familien
I kapitlene om familien understreker Snellman familiens forutbestemmelse til den sedeligheten som skal virkeliggjøres i staten. Ekteskapet er en bærebjelke i det idealistiske systemet, og kjærligheten blir derfor en politisk og økonomisk faktor i statsforfatningen (s. 36-39). Kjærligheten er altså en del av det fornuftsregimet som motsigelsen mellom borgersamfunnet og familien skal oppheves i, dog innenfor nasjonalstatens grenser:
Skulle man vilja söka familjens bestämmelse utom staten, så vore den icke sedlig. Det gifves nämligen, såsom ofvan blifvit utredt, utom staten ingen högsta norm för rätt och orätt, således också ingen sedlighet; hvarföre man lika litet kan tillägga familjen som individen någon allmänt mensklig bestämmelse utom den bestämda form, menskliga kulturen eger i hvarje nations sed och vetande. Också vore det lika oförnuftigt, att vilja meddela någon en blott allmänt mensklig uppfostran, som det vore omöjligt att afgöra, hvaruti denna borde bestå. (s. 37)
Kjærlighet som bare er knyttet til det lidenskapelige, resulterer i ”ville” ekteskap, mens fornuftsekteskapet er tjenlig for nasjonen og utviklingen, det vil si Gud og menneskeheten (s. 42 og 44-47). Kjærligheten er den kraften i verden som er produktiv og ordnende, ja, kjærligheten er selve urkraften i verdens utvikling mot ånd. Det som åpenbares i kjærligheten, er det innerste i all virkelighet overhodet, livs-altet. Alt som er til, er gjennomstrømmet av denne ene, store livskraften – det absolutte liv, eller bare det absolutte, men dette er blitt tilslørt for mennesket. I Läran om staten er det familiens sedelighet og fornuften bak ekteskapet som medvirker til opphevelsen av denne fremmedgjøringen, men altså bare innenfor nasjonalstaten:
Familjens sedlighet bör sökas endast uti föräldrarnes med kärlek uppfyllda förbindelse att uppfostra sina barn till förnuft och sedlighet eller, hvad man i dagligt tal kallar, till värdiga medborgare i samhället. Ty derigenom har fostraren å ena sidan en objektiv, af naturliga begäret och godtycket oberoende, bestämmelse, och är å andra sidan frigjord från detta objektiva band, emedan den naturliga kärleken till barnen, adlad till kärleksfull omsorg för dessas andliga förkofran, fritt fullgör de förbindelser, detsamma ålägger. (s. 37)
2.2 Borgersamfunnet
I et motsetningsfylt forhold til familien står det borgerlige eller sivile samfunnet. Det reguleres ikke av agape eller andre former for kjærlighet, men av konkurranse og lover som er uttrykk for det allmenne beste. I så måte er advokatveldet i det borgerlige samfunnet et uttrykk for at borgerne er ufrie og handler av egennytte, og ikke ut fra forestillingen om det rette. Videre viser dette at loven betyr mer enn seden, og at sed og lov derfor ikke er ett i det borgerlige samfunnet. Dette kan botes ved at lovene bringes i samsvar med den nasjonale seden, fordi
laglydnaden här icke ensam är tilräcklig, utan bör beledsagas af lydnad för seden […] Ty om individen vid hvarje handling nödgades i tanken genomgå alla lagens förbud, för att icke fela mot något, så blefve hans verksamhet i samhället liten och ingen. Men då han gör samhällets sed till sin, gör hvad andra göra och akta för rätt, så är han äfven säker, att icke hafva brutit mot lagens förbud. Häruti består, på denna ståndpunkt, hans frihet. (s. 249)
I kapitlet om det borgerlige samfunnet argumenterer Snellman for borgerlighetens ideologi og samfunnsbærende funksjon. Han gjennomgår den rettsoppfatningen som må gjøres gjeldende for et fritt samfunn (s. 88-94), og gir en gjennomgang om klasser og kapitalens virke (s. 173-178). Til slutt gir Snellman et logisk resonnement som bevis på at det lovregulerte borgersamfunnet i rettsstaten er det beste for moralen og den nasjonale sedeligheten, og det med grunnlag i sin religiøse overbevisning (s. 237). Lovene er en pilar i det borgerlige samfunnet slik ekteskapet er det i den borgerlige familien.
Lovene må imidlertid utformes under veiledning av nasjonalånden, som er et uttrykk for den nasjonale dannelsen og sedeligheten slik den viser seg i tradisjonen som det nærværende (s. 109). Dersom staten underlegges fremmede makter og lover, vil det oppstå et farlig skille mellom statsforvaltningen og folket som lovene skal styre, på grunn av det manglende samsvaret mellom rettsoppfatningen til lovforvalterne og nasjonens innbyggere (s. 86 og 360). Om staten har avgitt lovmyndighet til en fremmed makt eller overnasjonal folkerett, kan jo staten selv trekkes for domstolen og dømmes etter lover som ikke er representative for tradisjonen som nasjonalånd i det nærværende. Det ville være et uttrykk for en rådende used og nasjonens forfall (s. 364).
2.3 Staten
Staten er ”hjemmet for alle” etter familiens mønster, og familiens verdier er grunnmuren i statsbygget. Staten kunngjør sitt sedelige formål gjennom oppdragelse i hjemmet, opplysning i skolen og ved generelt å ta avstand fra umoral i samfunnet. Uten dette klare sedelighetsformålet bryter moralsk forvirring ut, med forvitring av fellesskapet som resultat. Den kollektive dannelsen av folket skal medvirke til at den enkelte bedre kan etterleve den grunnleggende forpliktelsen som hviler på individet – å tenke fornuftig, å handle sedelig. Gjennom den fornuftsbaserte dannelsen og selvinnsikten som følger av denne, vet den enkelte å gjøre det rette når han eller hun skal handle til beste for staten. Det er imidlertid ikke den individuelle refleksjonen som er selvinnsiktens mål. Den sanne erkjennelsen er at fornuften ikke er individuell, men i hele menneskehetens kollektive eie.
Inser han detta och erkänner, att förnuftet icke är hans, utan mensklighetens, att derföre det sanna är det allmänngiltiga och det rätta det allmänt sedliga, så gör han sin vilja fri genom sjelfva detta erkännande; ty han följer då seden icke af tvång, utan af öfvertygelse om hennes förnuftighet. Och ett sådant handlingssätt, som icke blott öfverensstämmer med sed och lag (handlingens legalitet), utan äfven är frivilligt, grundat på öfvertygelse (handlingens moralitet), - ett sådant handlingssätt är sedligt. (s. 14-15)
Staten er et uttrykk for en nødvendighet som også realiserer politisk frihet for alle, og Snellmans forståelse av frihet kommer godt til uttrykk i en fotnote hvor han utreder lovens legitimitet og tilsynelatende tvangsaspekt; frihet oppnås gjennom individets underkastelse for staten som det allmenne beste:
Då man ryggar tillbaka för ett sådant tvång, är detta blott ett bevis, att man aldrig besinnat sin egen ställning i samhället. Det är seden, som mildrar tvånget och uppfyllar lagens bud, utan att hafva lagen för ögonen. I familjen har menniskan en sfer för sin frihet, inom hvilken lagen icke opåkalladt intränger. Uti staten, i egentlig mening, vinner hon denna frihet åter, ehuru igenom sin verksamhet för det allmänna. Medborgerliga samhället är deremot ett hem för tvånget, för lagens tvång. Inom detsamma verkar menniskan för egna ändamål och är bunden af lagen. I familjen och staten verkar hon direkte för dessa institutioner och är fri, emedan kärleken eller patriotismen styrer hennes verksamhet. Så vill förnuftets lag, att hennes verksamhet för sig sjelf lägger band på hennes frihet, att sjelfuppofringen befriar henne. (s. 129)
Motsetningen mellom familien og det borgerlige samfunnet blir opphevet av staten. Snellman forutsetter også at det sivile samfunnet og statens interesser kan harmoniseres, men da bare gjennom en betingelsesløs patriotisme fra borgernes side og en nødvendig grad av handelsproteksjonisme i forholdet til andre stater (s. 202). Uten innbyggernes lojalitet og kjærlighet kan imidlertid ikke staten verne fellesskap og individ mot ytre fiender eller skape en trygg ramme for et felles allment beste.
Nasjonalånden og bevisstheten om folkets fellesskap og statens nødvendighet er sterkest i krigs- og kriseår. Patriotismen er nærmest å ligne med agapen som funderer familien, der intet offer er for stort, ikke livet selv en gang – ”Seirens seir er alt å miste. / Tapets alt din vinning skapte; - / evig eies kun det tapte” er det harde budet Brand bærer (Ibsen: 262). I så måte er krigen en ytre nødvendighet som herder og disiplinerer folket og styrker nasjonalånden; krigen er nødvendig for nasjonens eksistens. I tilfeller der fedrelandet er i fare, er det mulighet for hver og én å stille seg direkte i statens tjeneste. Dette er unike situasjoner i historien,
ty den enskilda handlingens sammanhang med en hel nations lif kan icke följas af menskligt öga, om icke hon är en direkt handling för staten. Och till sådana handlingar kan, äfven i stater med friare statsförfattning, blott en ringa del av nationen hinna, utom vid de tidpunkter, då fäderneslandets fara lämnar hvarje medborgare tilfälle att verka till dess försvar. (s. 240-241)
I krigen kjenner nasjonen seg derfor fri og som herre over sin egen skjebne, samtidig som borgerne slipper fri fra egoisme og eiendomsbegjær. Imidlertid er det slik, at jo lenger en nasjon nyter freden, jo slappere blir nasjonalånden. Fredsmidler duger følgelig ikke som vern for nasjonalstatens suverenitet; det er det bare innbyggernes patriotisme og offervilje som gjør. ”Ingen stat bygger derföre sin sjelfständighet på freds-instrumenter, utan på krigets” (s. 437-438) er både Snellmans og Brands maksime i møtet med folk og fogd:
[BRAND.] Men hver som går i første rekke,
må falle for sin fagre sag;
tør ei han det, så la ham strekke
sitt våpen innen kampens dag.
I fiendevold er dømt det flag
som verges av en vilje svag;
hvis du av offerskrekken lammes, -
dødsmerket er du før du rammes! (Ibsen: 275)
3.0 DEN HØYESTE PRISEN
Den hegelske ideen om samfunnsutviklingen forutsetter en dialektisk bevegelse hvor individet er underordnet historien og staten som det allmenne beste. På dette grunnlaget avviser Snellman naturretten som etisk veiviser, all den tid denne relativiserer det rette til den enkeltes lystbetonte innfall (s. 22-24). Likeledes avviser han pliktetikken fordi samvittigheten i virkeligheten ikke er én, men like mange som det finnes individer. Pliktetikken vil følgelig også medvirke til relativisering av nasjonens moral. Det er bare staten som virkeliggjør det rette likt for alle dens medlemmer, for derved å gjøre dem politisk og moralsk frie. Dette krever at man erkjenner
att staten är det förverkligade rätta; ty då uppstå det inga kollisioner mellan olika pligter, utan uppfyllandet af nationalandans fordringar är då i och för sig en sedlig handling och, såsom sådan, både legal och moralisk […] Handlar han deremot såsom han bör mot staten, så må han derjemte söka uppfylla moralens bud; han har då en dubbel förtjenst. Nasjonalandan är äfven häri ofta hans ledare, emedan folkrättens bud bero af hennes gillande. Men setter han sin menniskokärlek, sina begrepp om rättvisa, öfver hva han vet vara statens bästa, så förråder han sitt fädernesland. (s. 440-441)
Den enkelte er for intet å regne i Snellmans hegelske tankeunivers; den betingelsesløse underkastelsen for Ånden og fedrelandet står over individets samvittighet. Eller med Johannes Salminens ord i essayet ”Snellman och Finlands ideologiska profil”:
Den enskilde får inte ”ställa sina frivola meningar” mot statens bestånd, såsom Snellman säger 1862 i en biljett till generalguvernör Rokassovskij. Individen stängs plötsligt in i sitt ärvda kollektiv som i en madrasserad cell. Eller igen med Snellman: ”varje nation, på varje tid är suverän, såsom i sin lag och sed ägande högsta avgörande makt över rätt och orätt” (1860). (Salminen: 81)
Verken staten eller historien er til for den enkelte i Snellmans tenkning, og individet er innesperret i staten; ”det avgörande ordet skall staten ha, och då hjälper inga appeller till högre forum” (op. cit: 80). Dette er ikke uten betydning for den europeiske historien, der den åndelige kraften fra Preussen kunne bli til prøysserånd, ensretting og disiplinering av massene under påkallelse av nasjonalånden, og til slutt et totalitært, menneskefiendtlig styre i den moderne militærmakten Tyskland.
I Finland har man også smertefulle erfaringer fra å suspendere enkeltmenneskets verdi, skriver Johannes Salminen. Han refererer til det moderne Finlands nasjonalskald Väinö Linna, som beklager at Finlands atskillelse fra Sverige også medførte en manglende liberal utvikling i Finland. Linnas resonnement er at de forferdelige nedslaktingene under og etter Innbyrdeskrigen i 1918 kunne vært unngått om Finland hadde fått ta del i den liberale utviklingen i Norden og Europa:
Väinö Linna har inte så orätt när han apropå 1918 kallar liberalismen för det västerländska samhällets åskledare. ”Vi hade ingen åskledare. Blixten slog ner, och det gick som det gick.” Att det gick som det gick skall inte Snellman lastas för i första hand. Men klart är att han som hegelsk diciplinkarl blev ödesdiger för det liberala alternativet i Finland, kanske lyckades han posthumt även försvaga de skandinaviska accenterna hos vår arbetarrörelse. Hur mycket vi än detta jubileumsår hyllar Snellman språkvisionären, vänsterhegelianen, den rastlösa världsförbättraren så kvarstår även dessa mer tvetydiga sidor av hans insats. (Op. cit: 88)
Läran om staten avsluttes med et bevis for historiens tvang og bevissthetens frihet. Her beveger Snellman seg inn i det metafysiske feltet hvor Hegels verdensånd manifesterer seg som Guds erkjennelse av seg selv gjennom menneskenes tro, og verdensaltets endelige frigjøring. Staten har videre og høyere mål enn å virkeliggjøre nasjonens tradisjon og sedelige utvikling i historien - nasjonalånden står også i den høyeste Åndens tjeneste:
Å ena sidan uttalar sig således nationalandan i lagarna; å den andra inverkar lagarnas verkställanda på nationalandans egen utveckling. Denna dubbla process är den, hvarom jag har talat […] Nämnda dubbla process i nationalandans utveckling förutsätter derföre hos staten ännu en tredja funktion, bestämmandet af nationens deltagande i mensklighetens öden. Här uppträder nationalandan såsom suverän makt, på en gång inverkande på andra nationers bildning och höjande sig sjelf till representant af den allmänt menskliga bildningen. (s. 290-291)
I menneskehetens skjebne som historiens slutt er friheten endemålet, der alle lever i sannhet, opplysning og harmoni; ”ett er målet, - det å blive / tavler hvorpå Gud kan skrive” (Ibsen: 239). Underveis er noen offer nødvendige, og kravene om disse er absolutte – ”intet eller alt” (ibid.) er den ideale fordringen.
Da Eugen Schauman rettet pistolen mot generalguvernør Bobrikoff, og deretter mot seg selv, ville han betale den høyeste pris for Finlands frihet. Denne viljen til offer er individets ildprøve også i Henrik Ibsens dramatiske dikt om presten Brand og i J. V. Snellmans idealistiske statsfilosofi i Läran om staten. I likhet med Ibsens Brand hadde Schauman underkastet seg en idé, og også han gav gjerne livet med: ”Hvis alt du ga foruten livet, / da vit at du har intet givet.” (Op. cit. s. 234). Selv om jeg ikke er overbevist om at Snellman ville ha applaudert Schaumans handling, er hans offervilje typisk for den snellmanske idealismen; menneskene skal forgå, ideene bestå.
LITTERATUR
Bull, Francis: „Brand og Peer Gynt“. Forelesning for medfanger i fangeleiren Grini, mars 1942. Trykt i Anders Johansen og Jens E. Kjeldsen (red): Virksomme ord. Politiske taler 1814-2005. Universitetsforlaget, Oslo 2005.
Ibsen, Henrik: Brand. Et dramatisk dikt. I Henrik Ibsen: Samlede verker bind 1. De norske Bokklubbene A/S, Oslo 1991.
Knapas, Rainer: ”J. V. Snellman och nationallitteraturen.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Knapas, Rainer: ”Liberalism och fennomani.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Salminen, Johannes: ”Snellman och Finlands ideologiska profil.” I Johannes Salminen: Gränsland. Söderström & c:o Förlags AB, Borgå/Helsingfors 1984.
Snellman, Johan Vilhelm: Läran om staten. Zacharias Hæggström, Stockholm 1842.
Väyrynen, Kari: Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus. Suomen Historiallinen Seura (SHS), Helsinki 1992.
Weischedel, Wilhelm: Filosofenes verden. Aventura, Oslo 1995.
Wrede, Johan: ”Den nationella romantikens tid 1827-1856”. I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Døde dyder mot levende begjær.
Tekstgrunnlaget for de forkortede versjonene som ble papirpublisert i Nordlys 14. juli 2006 og Utdanning nr. 1 2007.
Verdikonservative forsøk på å gjenopplive forestilte fornuftsfellesskap som er basert på myter og borgerlige dannelsesidealer, viser med all tydelighet at den ideologiske kampen om norsk skole fortsetter.
Den norske skolens hovedfunksjon i moderne tid har vært å innlemme generasjoner i en borgerlig dannelsestradisjon, samt å være et verktøy for materiell og symbolsk nasjonsbygging. Spørsmålet er om dette er kvaliteter som er nødvendige ved det tredje årtusenets begynnelse; hva trenger norske elever en klassisk, borgerlig dannelse til, i en nyliberalistisk laissez faire-økonomi, og hva skal de med nasjonal bevissthet i globaliseringens tidsalder?
Ideologiske posisjoner bak det nye læreplanverket
Året 1994 er viktig for min forståelse av den rådende læreplanideologien. Siden Gudmund Hernes begynte å reformere skoleverket dette året, har mye skjedd i Norge og Europa. Den nye situasjonen innebærer blant annet at vi gjennom et flankeområde av EØS-avtalen, som trådte i kraft i 1994, skal følge EUs utdannelsesstrategi for å gjøre EU til verdens mest kunnskapsbaserte og konkurransedyktige økonomi. Dette er en følge av EØS-avtalens artikkel 78, hvor det fremgår at Norge ønsker et tett samarbeid med EU om programmer og strategier innen utdannelse og opplæring.
EØS-avtalen ligger til grunn for vår deltakelse i den såkalte Bologna-prosessen, som skal berede grunnen for et fellesrom for utdannelsessektoren i Europa innen 2010, og for vår tilslutning til den tilhørende Lisboa-strategien. I etterkant av Det europeiske råds toppmøte i Lisboa ved årtusenskiftet samlet utdannelsesministrene i EU seg omkring tre sentrale målsetninger for utdannelsessektoren i EU. Her garanterer særlig mål 3 for at EUs Lisboa-strategi også treffer nyliberalismens krav til lykke gjennom økonomisk effektivitet og avkastning:
Mål 1: Forbedre kvaliteten og effektiviteten i utdannings- og opplæringssystemene i EU, i lys av nye krav til kunnskapssamfunnet og endrede læringsmønstre. I delmålene dreier det seg om å forbedre lærerutdanningene, utvikle ferdigheter for kunnskapssamfunnet, sikre adgang til IKT for alle, øke rekrutteringen til realfag og teknologiske fag og øke ressursene til utdanning.
Mål 2: Gjøre det lettere for alle å få tilgang til utdanning og opplæring, i lys av prinsipper som livslang læring, ”employability”, og karriereutvikling så vel som aktivt medborgerskap, like muligheter og sosialt samhold. Delmålene her er å skape et åpent læringsmiljø, gjøre læring mer attraktivt og støtte aktivt medborgerskap.
Mål 3: Åpne utdannings- og opplæringssystemene mot omverden, i lys av det fundamentale behov for å fremme utdanning som svarer til behov i arbeidslivet og i samfunnet og møter globaliseringens utfordringer. De viktigste delmålene er som følger: å styrke forbindelsene med arbeidsliv, forskning og samfunn, utvikle entreprenørskap, forbedre fremmedspråkundervisningen, øke mobilitet og utvekslinger og styrke det europeiske samarbeid.
Stortinget ønsker dermed å knytte utdannelsesmålene også til EUs prosjekt om å bygge et stadig tettere integrert fellesmarked for effektiv produksjon og distribusjon av varer og tjenester i en global økonomi. Dette er en kosmopolitisk visjon, mens den norske skoletradisjonen forteller om en innadvendt strategi. I denne har skolen vært et verktøy i arbeidet med å bygge en nasjonalstat med en åndelig aktverdig og historisk bestemmelse, uforlignelig uttrykt i den nasjonale selvberuselsen under de olympiske vinterlekene på Lillehammer i 1994, men knusende gjennomskuet allerede i Henrik Ibsens dramatiske dikt Peer Gynt.
Hva slags ideologi ligger så bak det læreplanverket Høyre-statsråden Kristin Clemet har overlatt til sin sosialistiske etterfølger å gjennomføre? Vi kan innledningsvis merke oss at Kristin Clemet valgte å beholde Den generelle læreplanen uforandret, selv om den var forfattet av Arbeiderpartiets undervisningsminister Gudmund Hernes i 1994. Det kan blant annet bety to ting: For det første at Clemet og Hernes er skåret over samme lest, og at Høyre og Arbeiderpartiet står på samme ideologiske plattform. For det andre at Den generelle læreplanen egentlig er aldeles uten betydning for skolen, og at skolen i praksis skal styres fra andre ideologiske posisjoner.
En slik posisjon kan være lærernes praktiske virke innenfor den enkelte fagplanen, altså en pragmatisk og pedagogisk styring av skolen. En annen mulig posisjon er den byråkratiske, der skolen styres med EU-motiverte, direktorale dekreter tjenestevei, altså en politisk styring fra kader til kateter. En tredje og enda mer sannsynlig mulighet er at kaderstyringen skal kombineres med den materielle virkelighetsoppfatningen til norske og europeiske næringslivsdirektører, mot at de finansierer deler av opplæringen. Formelt står imidlertid de enkelte fagenes læreplaner i et ideologisk teksthierarki hvor formuleringer i Lisboa-strategien, Opplæringslova med forskrifter, Læringsplakaten og Den generelle læreplanen angir ulike ståsteder og retninger.
Den generelle læreplanen er i så henseende et interessant dokument. Denne planen skal gjelde for en nyliberalistisk produksjonsmåte, samtidig som den reflekterer de småborgerlige felleskapsidealene som Gudmund Hernes har forfektet i det sosiale dannelsesrommet mellom neseblod fra røff amatørboksing i gårdsrom på Bakklandet og lys pianosang fra de pent møblerte stuene på Singsaker. 1990-tallets skole skulle derfor både forene arbeidere og borgerskap i den nasjonale, klasseløse småborgerligheten som landsfaderregimet beredte grunnen for på 1950-tallet, og forberede den oppvoksende slekt på å stå alene i en uforutsigbar fremtid.
Selv om Einar Gerhardsen er død og Fremskrittspartiet lukter på posisjonen som landets største parti, er det fremdeles stygt å være seg selv nok i Peer Gynt-land, i alle fall i læreplanverkets tradisjonelt idealistiske forestillinger om skolens oppgave og innhold. Fra klasserommene skal elevene derfor også få et utblikk mot verden og menneskeheten gjennom innblikk i den europeiske tradisjonens klassiske verdier og dyder. Dydene er de greske hedningenes visdom, tapperhet, måtehold og rettferdighet, med det kristne middelaldertillegget for tro, håp og kjærlighet. Disse skal så garantere for det hele, norske menneskets kosmopolitisme, og med slike etiske verdier skal skolen fortsette å formidle det norske tvisynet – det er typisk norsk å være god, men det er mye bra man kan lære ute i verden også.
Dermed blir forankringen av elevenes kunnskapstilegnelse i noe større enn det norske gjerne til et spørsmål om dannelse. En slik dannelse leder nok inn i den europeiske borgerligheten, men ikke nødvendigvis til en funksjonell, etisk bevissthet om hva det vil si å være menneske, enn si medmenneske. Såkalt dannede mennesker med europeisk borgerskapsbakgrunn er vel tvert imot overrepresentert på lister over forbrytere mot menneskeheten i det 20. århundret, eller på oversikter over industrielle kollaboratører og økonomiske profitører fra pågående krenkelser av menneskerettighetene rundt om i verden i dag.
Dannelsestankens dyder er opphevet av samfunnsutviklingen
Her ved årtusenskiftet har det vært tegn i seminarinnlegg, tidsskriftsartikler og fagbøker som peker mot en renessanse for dannelsestenkningen. Den kan være tidsriktig partikulær, som Svein Sjøbergs naturfagdannelse og Laila Aases norskfagdannelse, men det aller mest tidsriktige er likevel tekster og konferanser som smykker seg med sammensetninger av ”digital” og ”dannelse” i tittelen. Den viktigste fanebæreren for dannelsestenkningen i vår tid er for øvrig den en gang radikale Rune Slagstad, som blant annet har redigert essaysamlingen Dannelsens forvandlinger for det en gang progressive Pax Forlag. Det samme forlaget har også pøst ut Dietrich Schwanitz’ universalmurstein Dannelse gjennom bokklubbsystemet.
Skolen er fortsatt det viktigste markedet for humanistiske honnørord som dannelse, språk, dialog, møte, arena (agora), orden, kanon, verdimarkører med gjenklang i 1700-tallets begynnende rivalisering mellom adel og borgerskap. Disse borgerlige idealene seiret til slutt over adelens verdiforestillinger i krig, rustning, sverd, tvekamp, arena (slagmark), død, ære. Deretter ble humanismens verdiuttrykk gjort til sentrale begreper i den borgerlige selvforståelsen som ble utviklet gjennom 1800-tallet. I denne selvforståelsen er dannelsesbegrepet uløselig knyttet til den industrielle revolusjonen, fremveksten av det borgerlig-kapitalistiske samfunnet og borgerlighetens historiske hegemoni.
Moderne dannelse er følgelig sosialisering til det borgerlige samfunnets produksjonsmåte og selvforståelse, der målet er økonomisk selvstendighet og lojalitet mot borgerlighetens viktigste verdier, som privat eiendomsrett, frihet fra statens vold, friheten til å ytre seg og den enkeltes rett til å etterstrebe lykke. Ideologisk sett henter dermed dannelsesbegrepet i den norske skoletradisjonen og det nasjonale selvbyggerprosjektet mening fra den fransk-britiske rasjonalismen, den politiske borgerskapsrevolusjonen i Frankrike og den moralistiske og nasjonalistiske idealismen i Preussen i kjølvannet av Napoleonskrigene.
Gjennom det lange 19. århundret hadde derfor dannelsen som mål at barn og unge skulle virkeliggjøre nasjonalstaten som sedelighet, og det gjennom det borgerlige fornuftsekteskapet og familien. I det korte 20. århundret var det realiseringen av den nasjonale industristatens økonomiske velstand og sosiale rettferdighet gjennom arbeidet som gav dannelsens mening. Denne fortapte seg da den industrielle krisen satte inn i Vesten omkring midten av 1970-tallet, går det frem av Eric Hobsbawms Ekstremismens tidsalder (1994). Resultatet av denne krisen var at det nye og dominerende småborgerskapet mistet sitt primære holdepunkt, lønnsarbeidet, mens det andre holdepunktet, nasjonen, ble satt under press av store folkevandringer og en stadig mer internasjonalisert økonomi og kommunikasjonsindustri.
Nasjonalstaten mistet parallelt sitt opplysningsmonopol under den globale medierevolusjonen som begynte i 1980-årene, og som eksploderte etter at Internettet ble allment tilgjengelig i 1994. Med denne utviklingen ble også den idealistiske plikten til å stemme Arbeiderpartiet, organisere seg i Landsorganisasjonen, handle kooperativt og ellers arbeide for nasjonens velferd som det allmenne beste, endelig erstattet av den nihilistiske friheten til å velge sine egne veier, Carl I. Hagen og å stå alene. Det var denne samfunnsutviklingen den klarsynte sosiologen Gudmund Hernes hadde innsett i 1994, og ville forberede gjennom den norske skolen. Dr. Hernes har uten tvil forskrevet Den generelle læreplanen som kur mot sosial og økonomisk forsteinelse, og nyliberalisten Kristin Clemet har sluttet seg til hans diagnose.
Dersom man, motsatt av disse to, derimot skulle se den pågående samfunnsutviklingen som et sosialt problem eller en samfunnssykdom som kan kureres med dannelse, minner dette om forsøk på restaurere forlatte utviklingstrinn i historien. Typisk nok vitner vår tids verdikonservative dannelsestenkning om manglende evne og vilje til sosialisering til det borgerlige samfunnets dynamiske produksjonsmåte og selvforståelse. Dette blir synlig når dannelsen gis verdi i seg selv, enten fordi den antas å kunne forhindre det som regnes som unødvendige forandringer av samfunnsordenen, eller fordi den tillegges en mystisk kraft til å puste liv i det døde.
Fanebærerne for dannelsesidealismen risikerer følgelig å gå imot samfunnsutviklingen med sitt ”Klippe! Klippe!” Derav kan de også mistenkes for å ville underkjenne ønsket fra millioner av medborgere i EU-landsbyen om å stå utenfor den europeiske borgerlighetens dannelsestradisjon, ved å definere dette ønsket som illegitimt. Gjennom dannelsesbegrepet kan så de verdikonservative, for ikke å si reaksjonære, forkle sine dunkle krav om kulturell assimilasjon av den annerledes Andre som høyverdig kultivering og utvikling; en Abdullah og en Fadime skal bli like frie og fornuftige individer som en Anders og en Pia er.
Karakterbrist lønner seg
EUs utdannelsesstrategi for det tredje årtusenets Europa fremstår heldigvis som en ideologisk motsigelse av også den norske, nykonservative dannelsestenkningen. Den ovenstående, dynamiske samfunnsutviklingen som uttrykkes i den postmoderne anything goes-mentaliteten og nyliberalismens laissez faire-holdninger, gjenspeiles derfor i Lisboa-strategien. Av den grunn må nødvendigvis den borgerlig-nasjonalistiske skoletradisjonen og det konservative lærerkorpset defineres som en del av det problemet som Lisboa-strategien skal løse; den nostalgiske forvaltningen av fornuftstradisjonen og myten om von Humboldt står i veien for nyliberalismens irrasjonelle endringsprosesser.
Det smerter, men jeg tror likevel det vil være best for morgendagens lærere og lektorer å takke nei til dannelsesmisjonærene, å si takk for følget til våre reaksjonære kollegaer, og fullt ut følge EUs direktiver og direktører inn i fremtiden, selv om dette i sin ytterste konsekvens kan tømme badekaret for alt innhold. Dette gjør jeg med den samme fatalistiske erkjennelsen av historien som Walter Benjamin så berømt uttrykker i møtet med Paul Klees bilde Angelus Novus, i formuleringer som leserne kanskje heller kjenner fra sangen ”The Dream Before” av den postmodernistiske sangengelen Laurie Anderson:
Hans ansikt er vendt mot fortiden. Hvor vi ser en kjede av begivenheter foran oss, ser han en katastrofe i ferd med å stable vrakgods på ruiner til de når opp til føttene hans. Hvis han bare kunne bli igjen og vekke de døde og sette sammen bitene av det som er blitt knust! Men en storm blåser fra Paradis og tvinger vingene hans med en slik kraft at han ikke lenger kan folde dem sammen. Denne stormen driver ham uimotståelig mot fremtiden, som han har ryggen vendt mot, mens haugen av avfall ved føttene hans vokser opp mot himmelen. Denne stormen er det vi kaller fremskritt.
Paul Klee: Angelus Novus
Det som Henrik Ibsens idédramaer og hovedpunktene i den korte norske selvstendighetshistorien har vist oss - 7. junierklæringen i 1905, kapitulasjonen i 1940 og signeringen av EØS-avtalen i 1992 - er at karakterbrist lønner seg. Det er ikke ideene og idealene som styrer samfunnsutviklingen, men lyst og angst, begjær som nedfeller seg som materielle endringer i produksjonsmidlene og samfunnenes økonomiske basis. Den norske skolen må derfor gi plass til Peer Gynt, fullt og helt – gi alburom for det partikulære, selvskapende og begjærstyrte mennesket som er grunnlaget for det senkapitalistiske Vestens økonomiske basis, liberale levesett og fortsatte hegemoni over verden.
Det er den gyntske verdensanskuelsen, nietzscheansk frigjort fra den ibsenske ironi, som gjelder for vår tid; i den nyliberalistiske produksjonsmåten må de yngste generasjonene gis anledning til å utvikle seg til identitetsfrie, fleksible og erotisk styrte individer uten hemmende skamfølelse og moralsk beklemmende grenser. Deres forbilder skal ikke bære døde, mytologiske hero-idealer fra Fridtjof Nansen og Roald Amundsen, men være levende og dynamiske eros-idoler som Kjell Inge Røkke og John Fredriksen. I tråd med Thomas Hobbes’ statsteori er det viljesterke matadorer av deres slag som best kan føre an i samfunnsutviklingens fordring om selvisk konsum, materielt lykkejag og den enkeltes selvhevdelsesrett i alles kamp mot alle – homo homini lupus:
Det gyntske selv, - det er den hær
av ønsker, lyster og begjær, -
det gyntske selv, det er det hav
av innfall, fordringer og krav,
kort sagt alt som nettopp mitt bryst hever,
og gjør at jeg, som sådan, lever.
Denne erotiske verdirelativismen er mer i pakt med det samfunnet vi faktisk lever i, enn med verdikonservativ dannelsestenkning. Peer Gynts nihilisme og den nasjonale karakterbristen hører derfor til den rådende bevisstheten også i vår tids ideologiske overbygning. Dersom den norske skolen skal bygge på den senkapitalistiske produksjonsmåtens materielle premisser for våre samfunn og vår tid, på postmoderne samtidsfilosofi og fremtidsrettede ideer – på vår tid overhodet - må den forsvares mot innflytelse fra falske rådgivere som vil restaurere fortiden gjennom nostalgiske fordringer om dannelse.
Vi kan i alle fall ikke bygge skolen og fremtiden på antagelsen om at det er fire greske og tre kristne dyder som skal forme samfunnsutviklingen i det tredje årtusenet, og det i skinnet av humanistiske honnørord fra 1700-tallet. Det problemet som springer ut av det norske samfunnets ideologiske overbygning, er ikke hvordan barna skal innlemmes i fortiden gjennom den borgerlige og nasjonalistiske dannelsestradisjonen, men hvordan lærerne og lektorene kan bruke den rådende nihilismen og verdirelativismen til å åpne verden og fremtiden for elevene. Vi har strategien, kapitalen og teknologien, men har vi den viljen som må til?
Dette er ikke et spørsmål om skolen også skal knyttes opp mot den levende historiens dynamikk, eller bare mot de forsteinede dydene i de borgerlige dannelsesmytologiene, om vi skal følge monsieur Ballon til Hellas, hvor fortidens og ærens porter står åpne, eller se fremover og si som sir Peter Gynt: ”Nei, mange takk! Jeg støtter styrken / jeg låner penger til tyrken.” Det norske samfunnets ideologiske innretning er klar i så henseende, uansett hvilket politisk parti kunnskapsministeren kommer fra – vi skal våge å støtte styrken, jage Brand og følge Peer.
Verdikonservative forsøk på å gjenopplive forestilte fornuftsfellesskap som er basert på myter og borgerlige dannelsesidealer, viser med all tydelighet at den ideologiske kampen om norsk skole fortsetter.
Den norske skolens hovedfunksjon i moderne tid har vært å innlemme generasjoner i en borgerlig dannelsestradisjon, samt å være et verktøy for materiell og symbolsk nasjonsbygging. Spørsmålet er om dette er kvaliteter som er nødvendige ved det tredje årtusenets begynnelse; hva trenger norske elever en klassisk, borgerlig dannelse til, i en nyliberalistisk laissez faire-økonomi, og hva skal de med nasjonal bevissthet i globaliseringens tidsalder?
Ideologiske posisjoner bak det nye læreplanverket
Året 1994 er viktig for min forståelse av den rådende læreplanideologien. Siden Gudmund Hernes begynte å reformere skoleverket dette året, har mye skjedd i Norge og Europa. Den nye situasjonen innebærer blant annet at vi gjennom et flankeområde av EØS-avtalen, som trådte i kraft i 1994, skal følge EUs utdannelsesstrategi for å gjøre EU til verdens mest kunnskapsbaserte og konkurransedyktige økonomi. Dette er en følge av EØS-avtalens artikkel 78, hvor det fremgår at Norge ønsker et tett samarbeid med EU om programmer og strategier innen utdannelse og opplæring.
EØS-avtalen ligger til grunn for vår deltakelse i den såkalte Bologna-prosessen, som skal berede grunnen for et fellesrom for utdannelsessektoren i Europa innen 2010, og for vår tilslutning til den tilhørende Lisboa-strategien. I etterkant av Det europeiske råds toppmøte i Lisboa ved årtusenskiftet samlet utdannelsesministrene i EU seg omkring tre sentrale målsetninger for utdannelsessektoren i EU. Her garanterer særlig mål 3 for at EUs Lisboa-strategi også treffer nyliberalismens krav til lykke gjennom økonomisk effektivitet og avkastning:
Mål 1: Forbedre kvaliteten og effektiviteten i utdannings- og opplæringssystemene i EU, i lys av nye krav til kunnskapssamfunnet og endrede læringsmønstre. I delmålene dreier det seg om å forbedre lærerutdanningene, utvikle ferdigheter for kunnskapssamfunnet, sikre adgang til IKT for alle, øke rekrutteringen til realfag og teknologiske fag og øke ressursene til utdanning.
Mål 2: Gjøre det lettere for alle å få tilgang til utdanning og opplæring, i lys av prinsipper som livslang læring, ”employability”, og karriereutvikling så vel som aktivt medborgerskap, like muligheter og sosialt samhold. Delmålene her er å skape et åpent læringsmiljø, gjøre læring mer attraktivt og støtte aktivt medborgerskap.
Mål 3: Åpne utdannings- og opplæringssystemene mot omverden, i lys av det fundamentale behov for å fremme utdanning som svarer til behov i arbeidslivet og i samfunnet og møter globaliseringens utfordringer. De viktigste delmålene er som følger: å styrke forbindelsene med arbeidsliv, forskning og samfunn, utvikle entreprenørskap, forbedre fremmedspråkundervisningen, øke mobilitet og utvekslinger og styrke det europeiske samarbeid.
Stortinget ønsker dermed å knytte utdannelsesmålene også til EUs prosjekt om å bygge et stadig tettere integrert fellesmarked for effektiv produksjon og distribusjon av varer og tjenester i en global økonomi. Dette er en kosmopolitisk visjon, mens den norske skoletradisjonen forteller om en innadvendt strategi. I denne har skolen vært et verktøy i arbeidet med å bygge en nasjonalstat med en åndelig aktverdig og historisk bestemmelse, uforlignelig uttrykt i den nasjonale selvberuselsen under de olympiske vinterlekene på Lillehammer i 1994, men knusende gjennomskuet allerede i Henrik Ibsens dramatiske dikt Peer Gynt.
Hva slags ideologi ligger så bak det læreplanverket Høyre-statsråden Kristin Clemet har overlatt til sin sosialistiske etterfølger å gjennomføre? Vi kan innledningsvis merke oss at Kristin Clemet valgte å beholde Den generelle læreplanen uforandret, selv om den var forfattet av Arbeiderpartiets undervisningsminister Gudmund Hernes i 1994. Det kan blant annet bety to ting: For det første at Clemet og Hernes er skåret over samme lest, og at Høyre og Arbeiderpartiet står på samme ideologiske plattform. For det andre at Den generelle læreplanen egentlig er aldeles uten betydning for skolen, og at skolen i praksis skal styres fra andre ideologiske posisjoner.
En slik posisjon kan være lærernes praktiske virke innenfor den enkelte fagplanen, altså en pragmatisk og pedagogisk styring av skolen. En annen mulig posisjon er den byråkratiske, der skolen styres med EU-motiverte, direktorale dekreter tjenestevei, altså en politisk styring fra kader til kateter. En tredje og enda mer sannsynlig mulighet er at kaderstyringen skal kombineres med den materielle virkelighetsoppfatningen til norske og europeiske næringslivsdirektører, mot at de finansierer deler av opplæringen. Formelt står imidlertid de enkelte fagenes læreplaner i et ideologisk teksthierarki hvor formuleringer i Lisboa-strategien, Opplæringslova med forskrifter, Læringsplakaten og Den generelle læreplanen angir ulike ståsteder og retninger.
Den generelle læreplanen er i så henseende et interessant dokument. Denne planen skal gjelde for en nyliberalistisk produksjonsmåte, samtidig som den reflekterer de småborgerlige felleskapsidealene som Gudmund Hernes har forfektet i det sosiale dannelsesrommet mellom neseblod fra røff amatørboksing i gårdsrom på Bakklandet og lys pianosang fra de pent møblerte stuene på Singsaker. 1990-tallets skole skulle derfor både forene arbeidere og borgerskap i den nasjonale, klasseløse småborgerligheten som landsfaderregimet beredte grunnen for på 1950-tallet, og forberede den oppvoksende slekt på å stå alene i en uforutsigbar fremtid.
Selv om Einar Gerhardsen er død og Fremskrittspartiet lukter på posisjonen som landets største parti, er det fremdeles stygt å være seg selv nok i Peer Gynt-land, i alle fall i læreplanverkets tradisjonelt idealistiske forestillinger om skolens oppgave og innhold. Fra klasserommene skal elevene derfor også få et utblikk mot verden og menneskeheten gjennom innblikk i den europeiske tradisjonens klassiske verdier og dyder. Dydene er de greske hedningenes visdom, tapperhet, måtehold og rettferdighet, med det kristne middelaldertillegget for tro, håp og kjærlighet. Disse skal så garantere for det hele, norske menneskets kosmopolitisme, og med slike etiske verdier skal skolen fortsette å formidle det norske tvisynet – det er typisk norsk å være god, men det er mye bra man kan lære ute i verden også.
Dermed blir forankringen av elevenes kunnskapstilegnelse i noe større enn det norske gjerne til et spørsmål om dannelse. En slik dannelse leder nok inn i den europeiske borgerligheten, men ikke nødvendigvis til en funksjonell, etisk bevissthet om hva det vil si å være menneske, enn si medmenneske. Såkalt dannede mennesker med europeisk borgerskapsbakgrunn er vel tvert imot overrepresentert på lister over forbrytere mot menneskeheten i det 20. århundret, eller på oversikter over industrielle kollaboratører og økonomiske profitører fra pågående krenkelser av menneskerettighetene rundt om i verden i dag.
Dannelsestankens dyder er opphevet av samfunnsutviklingen
Her ved årtusenskiftet har det vært tegn i seminarinnlegg, tidsskriftsartikler og fagbøker som peker mot en renessanse for dannelsestenkningen. Den kan være tidsriktig partikulær, som Svein Sjøbergs naturfagdannelse og Laila Aases norskfagdannelse, men det aller mest tidsriktige er likevel tekster og konferanser som smykker seg med sammensetninger av ”digital” og ”dannelse” i tittelen. Den viktigste fanebæreren for dannelsestenkningen i vår tid er for øvrig den en gang radikale Rune Slagstad, som blant annet har redigert essaysamlingen Dannelsens forvandlinger for det en gang progressive Pax Forlag. Det samme forlaget har også pøst ut Dietrich Schwanitz’ universalmurstein Dannelse gjennom bokklubbsystemet.
Skolen er fortsatt det viktigste markedet for humanistiske honnørord som dannelse, språk, dialog, møte, arena (agora), orden, kanon, verdimarkører med gjenklang i 1700-tallets begynnende rivalisering mellom adel og borgerskap. Disse borgerlige idealene seiret til slutt over adelens verdiforestillinger i krig, rustning, sverd, tvekamp, arena (slagmark), død, ære. Deretter ble humanismens verdiuttrykk gjort til sentrale begreper i den borgerlige selvforståelsen som ble utviklet gjennom 1800-tallet. I denne selvforståelsen er dannelsesbegrepet uløselig knyttet til den industrielle revolusjonen, fremveksten av det borgerlig-kapitalistiske samfunnet og borgerlighetens historiske hegemoni.
Moderne dannelse er følgelig sosialisering til det borgerlige samfunnets produksjonsmåte og selvforståelse, der målet er økonomisk selvstendighet og lojalitet mot borgerlighetens viktigste verdier, som privat eiendomsrett, frihet fra statens vold, friheten til å ytre seg og den enkeltes rett til å etterstrebe lykke. Ideologisk sett henter dermed dannelsesbegrepet i den norske skoletradisjonen og det nasjonale selvbyggerprosjektet mening fra den fransk-britiske rasjonalismen, den politiske borgerskapsrevolusjonen i Frankrike og den moralistiske og nasjonalistiske idealismen i Preussen i kjølvannet av Napoleonskrigene.
Gjennom det lange 19. århundret hadde derfor dannelsen som mål at barn og unge skulle virkeliggjøre nasjonalstaten som sedelighet, og det gjennom det borgerlige fornuftsekteskapet og familien. I det korte 20. århundret var det realiseringen av den nasjonale industristatens økonomiske velstand og sosiale rettferdighet gjennom arbeidet som gav dannelsens mening. Denne fortapte seg da den industrielle krisen satte inn i Vesten omkring midten av 1970-tallet, går det frem av Eric Hobsbawms Ekstremismens tidsalder (1994). Resultatet av denne krisen var at det nye og dominerende småborgerskapet mistet sitt primære holdepunkt, lønnsarbeidet, mens det andre holdepunktet, nasjonen, ble satt under press av store folkevandringer og en stadig mer internasjonalisert økonomi og kommunikasjonsindustri.
Nasjonalstaten mistet parallelt sitt opplysningsmonopol under den globale medierevolusjonen som begynte i 1980-årene, og som eksploderte etter at Internettet ble allment tilgjengelig i 1994. Med denne utviklingen ble også den idealistiske plikten til å stemme Arbeiderpartiet, organisere seg i Landsorganisasjonen, handle kooperativt og ellers arbeide for nasjonens velferd som det allmenne beste, endelig erstattet av den nihilistiske friheten til å velge sine egne veier, Carl I. Hagen og å stå alene. Det var denne samfunnsutviklingen den klarsynte sosiologen Gudmund Hernes hadde innsett i 1994, og ville forberede gjennom den norske skolen. Dr. Hernes har uten tvil forskrevet Den generelle læreplanen som kur mot sosial og økonomisk forsteinelse, og nyliberalisten Kristin Clemet har sluttet seg til hans diagnose.
Dersom man, motsatt av disse to, derimot skulle se den pågående samfunnsutviklingen som et sosialt problem eller en samfunnssykdom som kan kureres med dannelse, minner dette om forsøk på restaurere forlatte utviklingstrinn i historien. Typisk nok vitner vår tids verdikonservative dannelsestenkning om manglende evne og vilje til sosialisering til det borgerlige samfunnets dynamiske produksjonsmåte og selvforståelse. Dette blir synlig når dannelsen gis verdi i seg selv, enten fordi den antas å kunne forhindre det som regnes som unødvendige forandringer av samfunnsordenen, eller fordi den tillegges en mystisk kraft til å puste liv i det døde.
Fanebærerne for dannelsesidealismen risikerer følgelig å gå imot samfunnsutviklingen med sitt ”Klippe! Klippe!” Derav kan de også mistenkes for å ville underkjenne ønsket fra millioner av medborgere i EU-landsbyen om å stå utenfor den europeiske borgerlighetens dannelsestradisjon, ved å definere dette ønsket som illegitimt. Gjennom dannelsesbegrepet kan så de verdikonservative, for ikke å si reaksjonære, forkle sine dunkle krav om kulturell assimilasjon av den annerledes Andre som høyverdig kultivering og utvikling; en Abdullah og en Fadime skal bli like frie og fornuftige individer som en Anders og en Pia er.
Karakterbrist lønner seg
EUs utdannelsesstrategi for det tredje årtusenets Europa fremstår heldigvis som en ideologisk motsigelse av også den norske, nykonservative dannelsestenkningen. Den ovenstående, dynamiske samfunnsutviklingen som uttrykkes i den postmoderne anything goes-mentaliteten og nyliberalismens laissez faire-holdninger, gjenspeiles derfor i Lisboa-strategien. Av den grunn må nødvendigvis den borgerlig-nasjonalistiske skoletradisjonen og det konservative lærerkorpset defineres som en del av det problemet som Lisboa-strategien skal løse; den nostalgiske forvaltningen av fornuftstradisjonen og myten om von Humboldt står i veien for nyliberalismens irrasjonelle endringsprosesser.
Det smerter, men jeg tror likevel det vil være best for morgendagens lærere og lektorer å takke nei til dannelsesmisjonærene, å si takk for følget til våre reaksjonære kollegaer, og fullt ut følge EUs direktiver og direktører inn i fremtiden, selv om dette i sin ytterste konsekvens kan tømme badekaret for alt innhold. Dette gjør jeg med den samme fatalistiske erkjennelsen av historien som Walter Benjamin så berømt uttrykker i møtet med Paul Klees bilde Angelus Novus, i formuleringer som leserne kanskje heller kjenner fra sangen ”The Dream Before” av den postmodernistiske sangengelen Laurie Anderson:
Hans ansikt er vendt mot fortiden. Hvor vi ser en kjede av begivenheter foran oss, ser han en katastrofe i ferd med å stable vrakgods på ruiner til de når opp til føttene hans. Hvis han bare kunne bli igjen og vekke de døde og sette sammen bitene av det som er blitt knust! Men en storm blåser fra Paradis og tvinger vingene hans med en slik kraft at han ikke lenger kan folde dem sammen. Denne stormen driver ham uimotståelig mot fremtiden, som han har ryggen vendt mot, mens haugen av avfall ved føttene hans vokser opp mot himmelen. Denne stormen er det vi kaller fremskritt.
Paul Klee: Angelus Novus
Det som Henrik Ibsens idédramaer og hovedpunktene i den korte norske selvstendighetshistorien har vist oss - 7. junierklæringen i 1905, kapitulasjonen i 1940 og signeringen av EØS-avtalen i 1992 - er at karakterbrist lønner seg. Det er ikke ideene og idealene som styrer samfunnsutviklingen, men lyst og angst, begjær som nedfeller seg som materielle endringer i produksjonsmidlene og samfunnenes økonomiske basis. Den norske skolen må derfor gi plass til Peer Gynt, fullt og helt – gi alburom for det partikulære, selvskapende og begjærstyrte mennesket som er grunnlaget for det senkapitalistiske Vestens økonomiske basis, liberale levesett og fortsatte hegemoni over verden.
Det er den gyntske verdensanskuelsen, nietzscheansk frigjort fra den ibsenske ironi, som gjelder for vår tid; i den nyliberalistiske produksjonsmåten må de yngste generasjonene gis anledning til å utvikle seg til identitetsfrie, fleksible og erotisk styrte individer uten hemmende skamfølelse og moralsk beklemmende grenser. Deres forbilder skal ikke bære døde, mytologiske hero-idealer fra Fridtjof Nansen og Roald Amundsen, men være levende og dynamiske eros-idoler som Kjell Inge Røkke og John Fredriksen. I tråd med Thomas Hobbes’ statsteori er det viljesterke matadorer av deres slag som best kan føre an i samfunnsutviklingens fordring om selvisk konsum, materielt lykkejag og den enkeltes selvhevdelsesrett i alles kamp mot alle – homo homini lupus:
Det gyntske selv, - det er den hær
av ønsker, lyster og begjær, -
det gyntske selv, det er det hav
av innfall, fordringer og krav,
kort sagt alt som nettopp mitt bryst hever,
og gjør at jeg, som sådan, lever.
Denne erotiske verdirelativismen er mer i pakt med det samfunnet vi faktisk lever i, enn med verdikonservativ dannelsestenkning. Peer Gynts nihilisme og den nasjonale karakterbristen hører derfor til den rådende bevisstheten også i vår tids ideologiske overbygning. Dersom den norske skolen skal bygge på den senkapitalistiske produksjonsmåtens materielle premisser for våre samfunn og vår tid, på postmoderne samtidsfilosofi og fremtidsrettede ideer – på vår tid overhodet - må den forsvares mot innflytelse fra falske rådgivere som vil restaurere fortiden gjennom nostalgiske fordringer om dannelse.
Vi kan i alle fall ikke bygge skolen og fremtiden på antagelsen om at det er fire greske og tre kristne dyder som skal forme samfunnsutviklingen i det tredje årtusenet, og det i skinnet av humanistiske honnørord fra 1700-tallet. Det problemet som springer ut av det norske samfunnets ideologiske overbygning, er ikke hvordan barna skal innlemmes i fortiden gjennom den borgerlige og nasjonalistiske dannelsestradisjonen, men hvordan lærerne og lektorene kan bruke den rådende nihilismen og verdirelativismen til å åpne verden og fremtiden for elevene. Vi har strategien, kapitalen og teknologien, men har vi den viljen som må til?
Dette er ikke et spørsmål om skolen også skal knyttes opp mot den levende historiens dynamikk, eller bare mot de forsteinede dydene i de borgerlige dannelsesmytologiene, om vi skal følge monsieur Ballon til Hellas, hvor fortidens og ærens porter står åpne, eller se fremover og si som sir Peter Gynt: ”Nei, mange takk! Jeg støtter styrken / jeg låner penger til tyrken.” Det norske samfunnets ideologiske innretning er klar i så henseende, uansett hvilket politisk parti kunnskapsministeren kommer fra – vi skal våge å støtte styrken, jage Brand og følge Peer.
Abonner på:
Innlegg (Atom)