Det nordiska i Nordiska rådets litteraturpris.

Papirpublisert i Horisont nr. 1 2002.

Oversatt til svensk av Maria Sandin.

I 2002 fyllte Nordiska rådets litteraturpris 40 år. Priset är en måttstock för nordiska författare och deras litteratur, och att bli utsedd av nationella nomineringskommittéer den första december är ett första erkännande. Följande är det finaste: att koras till årets pristagare av bedömningskommittéen, som är sammansatt av de nationella nomineringskommittéerna. Med detta följer 350 000 danska kronor från Nordiska rådet, en massa uppmärksamhet, utgivning i andra nordiska länder (men inte alltid) samt förnyat intresse och ökad försäljning generellt.

Vad innebär det då att en bok är nordisk? I stadgarne för Nordiska rådets litteraturpris anges inget krav på nordiskhet, förutom språkkravet, i och med att priset skall ges ”för ett skönlitterärt verk på ett av de nordiska ländernas språk. Med skönlitterärt verk förstås i detta sammanhang roman, drama, dikt-, novell- eller essä-samling eller annat verk som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav”. Det är alltså genredefinitioner och estetisk kvalitet som explicit understryks, medan det nordiska knyts till språkanvändningen. Vidare har man inte utarbetat något särskilt kriteriesystem för nominering och val, och kommittéernas enskilda medlemmar gör sina bedömingar utifrån egen smak och kompetens.

Den nordiska aspekten är emellertid aldrig långt borta när priset omtalas av prisinstitutionen och i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets publikationer. Det har sin förklaring i såväl Nordiska rådets som litteraturprisets förhistoria, i en önskan att stärka nordisk gemenskap och identitet genom kulturellt, ekonomiskt och politiskt samarbete. Dagny Kristjánsdóttir skriver till mig i en kommentar att det i det hänseendet väl inte är så viktigt om det finns eller inte finns gemensamma nordiska drag i den nordiska litteraturen – det räcker med att det påstås att sådana finns. Detta eftersom institutioner som Nordiska rådets litteraturpris skall främja den politiska och kulturpolitiska motiveringen ”det nordiska”, vare sig det är en reell eller imaginär gemenskap.

Norden har en historia som väver staterna samman, även om historien inte borgar för harmonisk samhörighet. Grethe Værnø skriver i Arvefiende, samboere eller siamesiske tvillinger (1990) att det finns all anledning att befara att det nordiska samarbetet inte kan tas för givet, att det vi har uppfattat som gemensamma intressen och en nordisk identitet inte är livsdugligt i sig självt – ”det nordiska” som vilja och föreställning är ingen automatiskt förnybar hållningsresurs. Det behövs en dold hand som vattnar och vårdar det nordiska utifrån en medveten och drivande politisk vilja.

Værnø pekar på den gemensamma kulturen som ett område där vi kan förstå vad vår nordiska samhörighet är grundad på, där aktörer på kulturarenan kan delta i att bygga upp en tro på idéen. Det kräver organiserat samarbete i Norden som producerar en nordisk gemenskap av viss konstnärlig betydelse. Nordiska rådets litteraturpris är den samarbetsform som tycks få störst uppmärksamhet i medierna, och som därför kan tillskrivas störst betydelse för en lyckad produktion och reception av den nordiska gemenskapen i offentligheten.

Romanens dominans
Jag har tidigare framfört synpunkter på bedömingskommittéens val. Ett tydligt drag är dominansen av romaner bland vinnarna, och detta underbyggs av 2002-priset till Lars Saabye Christensen för Halvbroren. Det speglar samtida litterära tendenser i Norden, möjligen med undantag för 1970-talet. I nordisk litteraturhistoria framställs särskilt 1980-talet som romanens årtionde, vilket bekräftas kvantitativt av att sju av tio pris går till romaner. Romanens genremässiga dominans är också stark under prisåren 1962-71, då åtta av elva pris tillfaller romaner. Bredden i genrerepresentation är också störst på 60-talet, då både romanen, essän, novellen och dikten premierades.

Det är för övrigt 90-talet som är lyrikens årtioende, inlett av Tomas Tranströmer och Nils-Aslak Valkeapää (1990 och 1991) och avslutat av Tua Forsström och Pia Tafdrup (1998 och 1999). Lyrikens starka representation under prishistoriens senare år understryks ytterligare genom priset till Henrik Nordbrandt år 2000.

I förhållande till den litterära produktionen och receptionen i Norden är romanens dominans väntad (26 av 42 pris åren 1962-2002). Att elva pris går till diktsamlingar ligger också inom en rimlig förväntningshorisont, liksom att det bara finns två essäister på listan över pristagare. Det faktum att novellgenren endast representeras av tre vinnare – varav två är norrmän (Johan Borgen 1967 och Øystein Lønn 1996) – ger däremot mer att fundera över.

Bedömingskommittéen behöver inte misstänkas för att missgynna den här genren, snarare är väl problemställningen den, vilken status och position novellen generellt har inom de litterära institutionerna i Norden. Dramatik har varit nominerad, men aldrig prisbelönats. Om detta skriver en f. d. medlem i bedömningskommittéen, Sigurdur A. Magnússon, till mig att ett skådespel enbart kommer till sin rätt på scen, och fortsätter: ”Under min tid förde den svenska juryn fram Lars Noréns Endagsvarelser, men det var mycket svårt att läsa och nästan omöjligt att föreställa sig hur det skulle framstå på scenen.” Och följaktligen problematiskt att bedöma.

Okontroversiella val
När det gäller representativitet utgående från tidens litterära strömingar, kan merparten av vinnarna knappast sägas utgöra ett konstnärligt avantgarde i sin samtid. Snarare har vi att göra med etablerade konstnärers solida och redan respekterade hantverk. Den yngste som förärats priset är Kjartan Fløgstad. Han är också en av de få konstnärliga förnyarna i sin samtid på vinnarlistan. Fløgstad var bara 34 år när han mottog priset för Dalen Portland 1978, medan den nästyngste, Einar Már Gudmundsson, fyllde 41 under sitt prisår 1995. För övrigt ska nämnas att ingen debutant någonsin fått priset.

Det förekommer trots allt kontroversiella val, och för mig framstår Hannu Salamas Kommer upp i tö (priset år 1975) och Dorrit Willumsens Bang - En roman om Herman Bang (1997) som två sådana. Willumsens beskrivning av Herman Bang är konstnärlig frihet och biografisk skildring på en och samma gång. Denna hybridisering av livsskildring och diktning, av biografin och romanen, är inte oproblematisk – inte minst då det dessutom är Herman Bang som porträtteras.

Salama å sin sida blev omdiskuterad för sitt författarskap med dess starka naturalism och profana skildringar av människor och historia. Därtill bidrog inte minst hans Midsommardansen från 1964, som Salama blev blasfemiåtalad för. En undersökning bland finska läsare från 1973 (året efter att Kommer upp i tö utgavs) visade att Salama var den avgjort minst populära författaren i Finland, medan Väinö Linna var den populäraste.

Litterära tendenser
Lyrikurvalet uppvisar en speciell tendens i det att fem av de elva prisen för diktsamlingar ges till svenskspråkiga poeter. Av dem är två finlandssvenska (Bo Carpelan och Tua Forsström). Av de elva lyrikprisen går vidare tre till lyriker från Nordens atlantöar (Ólafur J. Sigurdsson, Snorri Hjartarson och Rói Patursson), ett till det samiska området (Nils-Aslak Valkeapää) medan två går till Danmark.

De norska och finskspråkiga poeterna har inte nått upp, och det ska också sägas att de två danska lyrikpristagarna kom så sent som åren 1999 och 2000 (Pia Tafdrup och Henrik Nordbrandt). Finskspråkiga författare är på det hela taget svagt representerade bland pristagarna efter Salama-priset 1975. Antti Tuuri fick priset 1985 för En dag i Österbotten, men efter det har inget pris gått till finskspråkig litteratur.

Här bör nämnas en speciell tradition i den finländska nominerings-kommittéen, som i runda tal haft en 50-50-fördelning mellan finsk- och svensk-språkig litteratur, såväl vid nomineringar som i själva kommittéen – trots att de svenskspråkiga bara utgör knappt 6 % av befolkningen. Detta uttryck för tolerans är värt all respekt och har nog i hög grad bidragit till att stärka den finlandssvenska litteraturen. De finskspråkiga pristagarna på listan ger för övrigt en något stereotyp bild av finsk litteratur och kultur. Det är romaner i den realistiska traditionen som ur olika synvinklar behandlar krigs- och våldsaspekter i finsk historia och kultur. Frågan är om inte Nordiska rådets litteraturpris i det avseendet har varit med om att cementera fördomar om det finska folklynnet.

När det gäller litterära idéer och traditioner kan man förenklat tala om en balans på 60-talet mellan pristagare med förankring i realismen och i den modernistiska litteraturen. På 70-talet rubbas denna balans i prishistorien genom att bedömningskommittéen väljer flera realistiska texter. Sedan återupprättas balansen från 60-talet igen på 80-talet, kanske med en svag realismpreferens. Bland vinnarna är den postmoderna litteraturen, eller ”1980-talets nya litteratur”, inte representerad under detta årtioende. 80-talet i prishistorien korresponerar således kvantitativt med samtidens tendens att skriva romaner, men inte kvalitativt i fråga om experiment med formen och biografin som genre.

90-talet och lyriken
90-talet är i prishistorien ett uttryck för mångfald och kontinuitet, med Dorrit Willusens Bang som ett försenat uttryck år 1997 för 80-talets experimenterande med biografin och romanens form. Den efterhand åldersstigne, tidigare postmoderna avantgardisten Jan Kjærstad fick vänta ända till år 2000 innan han fick priset för sin rika ordarkitektur med Oppdageren.

Om någon romanpristagare mer än andra kan sägas representera samtida litterära strömningar, vill jag lyfta fram Kerstin Ekman, som under den svenska deckarboomen på 90-talet får priset för Händelser vid vatten år 1994. Handlingen utspelar sig visserligen inte i europeiska storstäder i Sverige, utan i glesbygden där så att säga hela landskapet tillför spänning åt kriminalberättelsen. En annan med tendensaktualitet kunde kanske vara Einar Már Gudmunsson. Universums änglar ger en oskuldstyngd, nästan-naivistisk framställning av människor som sorgmuntert vandrar vid sidan av våra normalföreställningar – men på fullt allvar och utan ironisk distans.

Lyrikpristagarna från 90-talet representerar enligt min uppfattning varken en viss riktning eller en speciell tendens – här blandas saklighet i bruket av verkningsmedel, närmande sig minimalism, och större block med drag av prosadikt. I Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar finns poesi som närmar sig såväl haikuform som prosadikt, inte olikt Tomas Tranströmer i För levande och döda. Med vinnarsamlingen Dronningeporten sätter sig väl Pia Tafdrup å sin sida i skuld till Arthur Rimbauds språkliga våldsamhet och intensiva expressivitet i Den berusade båten (Le Bateau ivre, 1871/1883), som i ”Sju nätter och sju dagar” och ”Havet, jag”.

Utjämning?
I sin avhandling om Nordiska rådets litteraturpris från 1996 visar Inger T. Hjelmervig hur priset ständigt omges av förväntningar på en utjämning utifrån ett rättvise-perspektiv (även om något sådant inte uttrycks vare sig i prisets statuter eller förarbete): inte så många svenskar, inte så många romaner, inte så många män. Den första kvinnliga pristagaren blev Sara Lidman år 1980.

Efter att det samiska språkområdet, Färöarna och Grönland gavs nomineringsrätt 1984 uppstod det självfallet förväntningar på pris till dessa också. Det färöiska, samiska och grönländska språkområdet kan nominera en text vardera, och är bara representerade i bedömingskommittéen de år när dessa områden har nominerat texter. Färöarnas Rói Patursson fick sitt välförtjänta pris 1986, samen Nils-Aslak Valkeapää sitt år 1991. Grönland och Hans Anthon Lynge väntar fortfarande i ambivalent spänning.

Det kan vara riktigt att säga att den litterära spännvidden ökar efter 80-talet, och att Lidman-priset således utlöser ett ackumulerat utjämningsbehov. Om det är fråga om en utjämningsfas efter 1980, vill jag påstå att den upphör med utdelningen av priset till Frida Á. Sigurdardóttir 1992. Då har bedömingskommittéen inom loppet av tretton utdelningar valt tre kvinnor, en same och en färöing – mot noll från samma kategorier under de 18 åren före Lidman-priset.

90-talet i prishistorien är på det hela taget ett skede då kvinnorna förstärker sin position, bland pristagarna såväl som i bedömingskommittéen. Fem av tio pris går till kvinnor under detta årtionde, medan kvinnor sitter på sju av de tio fasta platserna i bedömningskommittéen under perioden 1998-2002. Åren 1993-2002 präglar för övrigt danska författare vinnarlistan genom att ta fyra av tio pris. Det kan också nämnas att Danmark bara fick priset en gång mellan Villy Sørensens Uden mål - og med 1974 och Peer Hultbergs pris 1993 för Byen och Verden. Mellan dessa fick Peter Seeberg priset 1983 för Om fjorten dage.

Vad gör litteratur nordisk?
Är det då möjligt – om man bortser från språket – att definiera en specifik nordiskhet utgående från den litteratur som väljs ut? I Norden finns det överlappningar i de enskilda ländernas historia och ett gemensamt litteraturhistoriskt upphov i nordiska myter. Nordisk litteratur har dessutom gemensamma referenser i europeiskt folkdiktningsstoff, de isländska sagorna och Snorre Sturlasons skrifter.

I Norden har vi flera gemensamma nämnare i form av tysta ting och landskap som kan upplevas som ursprungligt nordiska – i Norden. Stocktimrade hus, trappan mot tunet, avståndet till grannen och samlingarna på kyrkbacken med marknadsfunktion. Den karga jorden som krävde utmarksskördande vid sidan av jordbruket, jakt och fiske. Ett samhälle grundat på ägendomsrätt, protestantisk ordning och arbetsmoral, på familjen som ekonomisk enhet inom ett kapitalistiskt system, på borgerligheten som den osynliga och allestädes närvarande ideologin.

Av detta har byggts fem moderna välfärdsstater genom offentlig styrning av näringslivet och utveckling av ett avancerat hälsovårds- och socialförsäkrings-system. I botten ligger ett faktum av stor betydelse – det är fråga om befolkningsmässigt små stater med homogena grupper, med uthålliga och toleranta minoriteter och få sociala och etniska antipatier. Det här är inte Balkan eller Kaukasus eller USA.

Bland pristagarna kan man hitta åtskilliga texter som äger en utpräglad nordiskhet i detta avseende, medan andra gör det i mera anspråkslös grad. Exempel på böcker med obestridlig, hög grad av nordiskhet är enligt min läsning Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, William Heinesens Det gode Håb, Väinö Linnas Söner av ett folk, Hannu Salamas Kommer upp i tö, Antti Tuuris En dag i Österbotten, Nils-Aslak Valkeapääs Solen, min far, Thor Vilhjálmssons Glødende mos och Herbjorg Wassmos Hudløs himmel – för att nämna några.

Prisstadgarna ställer likväl inget ljudligt krav på en dokumentär nordiskhet som grund, men för Nordiska rådets litteraturpris har det nordiska som litterär kvalitet i sig självt alltid varit lätt tillgängligt. Det visade sig då den första vinnaren, Eyvind Johnsons Hans nådes tid, omtalades i den nya litteraturpris-kontexten. Ett exempel är tidningen Information som lade vikt vid att bedömnings-kommittéen i sitt val tillgodosett ett särnordiskt element, nämligen ”människan mot makten”.

Det skulle vara möjligt att systematisera kunskap om det nordiska för att säga något om nordiskheten i en text utgående från dess bruk av historien och geografin, de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena och utgående från vilka andra texter som är med direkt eller indirekt (transtextuellt). En text som Hans nådes tid svarar enligt min mening inte mot nordiskheten annat än sporadiskt på åtta sidor mellan sidorna 392 och 411 i den första utgåvan, där huvudpersonens bror, bipersonen Conald, i egenskap av kejserlig soldat med tandvärk skickas längst norrut i riket för att försvara det mot respektlösa hedningar. Här faller han för en pil från en dansk viking. Det är allt. Om Eyvind Johnsons läsare 1960 mottog en svensk roman med universella teman och medeltidsmotiv från Sydeuropa på Karl den Stores tid, så kunde nya läsare (påverkade av lovorden) efter prisutdelningen 1962 motta en nordisk roman med nordiska särdrag.

Bildning och landskap
Även om Norden skall vara synonymt med idyll, kan kulturkrockar uppstå. Sigurdur A. Magnússon lyfter i en kommentar fram delningen av priset 1965 mellan William Heinesen och Olof Lagercrantz, och karaktäriserar det som en skamlig händelse. Inger T. Hjelmervig skriver i Great Books. Nordiska Råds litteraturpris mellem kapløb og kvalited (1996) att misstaget berodde på 1) att kommittéen i kraft av sin autonomi kunde bestämma sig för att ändra röstningsreglerna, 2) att konsekvensen blev likt röstetal för Heinesen och Lagercranz, och 3) att kommittéen därefter bestämde sig för att avvika från stadgarnas krav på lottdragning.

Resultatet blev likväl litterärt och sociologiskt intressant om man jämför Lagercrantz´ essä Från Helvetet till Paradiset om Dantes Den gudomliga komedin med Heinesens roman Det gode håb. En sak är att Heinesens roman i vissa partier kan sägas stå i ett transtextuellt förhållande till Komedin, en annan att författarna och deras texter, socialt och geografiskt samt i fråga om litterära motiv, representerar centrum och periferi – Stockholm/Tórshavn, Italien/Norden, stad/landsbygd, bildat/vulgärt,
heligt/profant.

Enligt de ovannämnda kriterierna för nordiskhet tar Det gode Håb fulla poäng, man finner motiv och episoder som i ett brett spektrum reflekterar den nordiska självförståelsen. Det enda som fattas torde vara att romanen utifrån det transtextuella kriteriet bara indirekt hänvisar till andra nordiska texter, medan den explicit nämner flera texter av stort europeiskt format. Från Helvetet till Paradiset har väldigt få referenser till nordisk historia, geografi eller sociala och ekonomiska förhållanden.

Boken är ändå inte utan referenser till det nordiska, och det sker huvudsakligen transtextuellt genom att Lagercrantz´ explicit nämner kultur-personligheter – och då enbart svenska. Och inte vilka som helst för den delen, här är några av dem i osorterad följd: Carl von Linné, Carl Michael Bellman, Agnes von Krusenstjerna, Stagnelius, Swedenborg, Hjalmar Gullberg, Harry Martinson, Greta Garbo. I Lagercrantz´ essä möter du inte bara Dante som föremål för kanonisering.

Om vi använder Ludwig Wittgensteins metafor om förståelsen som ett förhållande mellan öga och synfält, kan priset till Från Helvetet till Paradiset betraktas som ett hedrande av ögat – bedömningskommittéens eget öga eller egna kulturella position från vilken allt betraktas. Jag menar att denna position hedras genom ett pris till den klassiska bildning och den etiska läsning av Komedin som Lagercrantz demonstrerar i sin essä, till den kultivering som visar sig i hans estetiska uttryck. Denna hälft av 1965 års utdelning kan följaktligen också förstås som ett pris till högkulturen och dess elit, till läs- och skrivkonsten som etiskt och estetiskt uttryck för elitens kulturella status.

Ingen behöver hysa tvivel om att också priset till Heinesen är ett pris till läs- och skrivkonsten, men då mera till förmedlingen än till läsningen – Det gode Håb är berättarkonst i skriftform där Från Helvetet till Paradiset är läsekonst i dito form. I Heinesens roman framstår Norden som ett ursprungligt område i romantisk mening: Människan mot makterna, ensam mot övermakten, mot naturkrafterna i havet och vinden, vidskepelsen i trähusen, befolkade av de fattiga och traktens ursprungliga invånare som framstår som mera helgjutna och genuina individer (trots sina andliga skavanker) med högre moral än representanterna för centralmakten (som är besmittade med fransk, tysk eller engelsk inautenticitet och dekadens). Detta är ett pris till det synfält som fördomar och förväntningar fångar in Norden i, ett mytiskt-exotiskt landskap befolkat av goda viljor och tolerans mot bristande förmågor.

Det nordiska som myt
Ser man på prishistorien som helhet verkar det svårt att bortse från att priset inte bara producerar kulturell gemenskap, utan också myter om den nordiska gemenskapen. Sådana myter tjänar i huvudsak det bestående, som uttrycks i det borgerlige och dess kapitalistiska ekonomi och kultur som omgärdas av begrepp som ”nation” och ”familj”.
Roland Barthes skriver i Mytologier (1957) att myten är konstaterande och tautologisk. Det tautologiska i myten gör omprövningar onödiga och definierar något som sig självt: god litteratur är god litteratur, Norden är Norden.

Om man konstaterar det nordiska utan att förklara, men genom att besjunga det, skall det inte mycket till innan man upplever det nordiska som något naturligt. Barthes skriver dock att det som utgör historisk, mänsklig mening blir till mänsklig betydelselöshet i myten genom att myten undviker förklaringar: Där man kunde förvänta sig att tingen skulle behandlas, väljer myten att besjunga dem, och det i en euforisk klarhet där tingen betyder något helt av sig själva.

Det är därför inte först och främst pristagarnas litterära kvaliteter som framhävs, utan snarare prisutdelarens egenart, genom att vinnaren reflexivt bekräftar utdelarens värld och ordning. Eventuella litterära provokationer, som det finns överdådigt många av i fallet Hannu Salama, ofarliggörs och avlivas av det borgerliga erkännandet i och med att böckerna reflexivt faktiskt kommer att erkänna prisutdelaren.

Detta kan ske genom en tautologisk motivering eller vad Barthes kallar en svimning i rätt ögonblick. I den borgerliga offentlighet som Nordiska rådets litteraturpris representerar försvinner således de litterära provokationerna i en kvantitativ dekår som är arrangerad av prisutdelaren. Det sker vare sig pristagaren tar emot priset eller inte – borgerskapets erkännande dras inte tillbaka.