Papirpublisert i Finsk Tidskrift nr. 7-8 2006 i forbindelse med Snellman-jubileet i 2006. Se også Finland for en fremmed.
I Läran om staten problematiserer J. V. Snellman hva patriotisme, nasjonalånd og statens historiske bestemmelse er. Han forutsetter åndens seier over materien, men veien til historiens slutt innebærer kamp og nederlag. Til Snellmans forestilling om frihet er det knyttet strenge krav til individets offervilje, der den enkelte må ville ofre alt for det sanne, det gode og det rette. ”Alt eller intet” er fordringen som hviler på den enkelte i dette snellmanske tankeuniverset.
1.0 DEN IDEALE FORDRINGEN
[BRAND.] Hm; livet, livet; det er svært,
hvor livet er de godtfolk kjært!
Hver skrelling legger slik en makt
på livet som om verdens frelse,
all menneskenes sjelehelse,
var på hans skrale skuldre lagt.
De vil nok ofre, - Gud bevares!
Men livet, livet, - det må spares. (Ibsen: 224)
Intensiteten i Henrik Ibsens diktning er aldri så sterk som når den ideale fordringen legges frem i lyset. Den ideale fordringen leder gjerne til tragiske konsekvenser hvor individene havarerer, som i Brand fra 1866. For Brand er det den rene lære som teller, og den skal ikke bare forkynnes, men også leves. Dette får tragiske konsekvenser i det dennesidige for de som står Brand nærmest. Kona Agnes og sønnen Alf dør siden Brand ikke kan oppgi sitt kall ved å flytte bort for å berge dem fra sykdom – ”Jeg må; jeg går en stormanns bud” (Ibsen: 223). Det betyr slett ikke at Brand er uten hjerte og samvittighet; han elsker dem, men ikke over alt annet, ikke over Gud og sin forpliktelse overfor Ånden.
Da professor i litteraturhistorie Francis Bull var fange på Grini under Andre verdenskrig, gav han litterære forelesninger som holdt motet og verdigheten oppe blant medfangene. En av disse forelesningene ble holdt i mars 1942, og omhandlet Peer Gynt og Brand. Den tyske okkupasjonen av Norge har fått Bull til å endre sin oppfatning av Brand:
Før 9. april 1940 hadde i hvert fall jeg en art personlig motvilje mot ”Brand”; både verket og tittelfiguren syntes jeg virket umenneskelig, anstrengt, ”over ævne”. I dag ser jeg anderledes på saken. Forholdene har lært mig å forstå at det er med god grunn Ibsens ”Brand” gang på gang har kunnet komme til å bety noe vesentlig for menn som stod i kamp og fare. Den unge finnlender Eugen Schauman som i 1904 skjøt sitt fedrelands undertrykker, Bobrikoff, hadde i måneder forberedt seg til sin gjerning. Planmessig isolerte han sig fra sine fordums venner, for at ingen skulde kunne bli tatt for å være hans medskyldige; bare sin dagbok betrodde han sig til, og der blev sitater fra ”Brand” det stadige ledemotiv. Ibsens diktning gav ham mot og styrke. (Bull: 478)
Ibsens idédramaer og forestilling om den ideale fordringen er preget av G. W. F. Hegels idealisme. Hans rettslære og statsfilosofi er nærmest en oppskrift på dannelse av suverene nasjonalstater som er underlagt en høyere hensikt. Familiens og hjemmets motsigelsesfylte forhold til det borgerlige eller sivile samfunnets økonomiske virksomhet danner stammen i staten, som igjen er det viktigste middelet for en teleologisk utvikling, styrt av den menneskelige gudserkjennelsen, sedeligheten (de høyeste moralske idealene) og fornuften.
Uten en overordnet rasjonalitet og en økende grad av dannelse og fornuft i befolkningen, er ikke en positiv fremtid mulig for fellesskapet. Opplysningstanken står sterkt i hegelianismen, og det er ikke tilfeldig at Preussen ble et kraftsentrum også for utviklingen av skolesystemet i Europa i det 19. århundret. Også i Finland ble Hegels ideer sterkt innviklet i den finske nasjonalismens dannelses- og oppdragelsesdimensjon, skriver Kari Väyrynen i avhandlingen Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus (1992).
I Finland stod folkeskolen, den allmenne skoleplikten og den allmenndannende innretningen av skolene sentralt i utviklingen av landets skolesystem og kulturelle selvbevissthet utover 1800-tallet. Denne målrettede allmenndanningstanken resulterte i en kraftfull reproduksjon av det hegelske tankesystemet i Finland, og derfor ble hegelianismen mer dyptgripende i den finske samfunnsutviklingen enn i noe annet land i Norden, hevder Väyrynen:
Der finnische Hegelianismus war von Anfang an auch eine starke kulturpolitische und nationale Bewegung […] Diese nationale Dimension war eine wichtige Ursache für die Erhebung der pädagogischen Problematik zu einem der wichtigsten theoretischen und praktischen Themen bei der Grundlegung und Bestimmung der nationalen Identität Finnlands. Die zentrale Frage der nationalen Bildung und Kultur war von Anfang an der praktische Grund, der die Pädagogik in Finnland zu einer wichtigen theoretischen Frage hervorhob. Besonders für J. J. Tengström und J. V. Snellman war diese nationale Aufgabe zentral: bei ihnen bestimmt sich die pädagogische Frage durch die Themen der Volksbildung, Demokratie, Voraussetzungen der nationalen Kulturautonomie, Bildung der nationalen Traditionen, internationalen Bildungskontakte usw. (Väyrynen: 16)
De viktigste tilretteleggerne for den pedagogiske innsatsen i Finland var J. J. Tengström, Z. J. Cleve, A. A. Laurell – og J. V. Snellman. Hans innsats for folkedannelsen må sees i sammenheng med ideen om at den nasjonale kraften viser seg i språk, kultur og selvstendighetstrang. Gjennom individets dannelse innenfor nasjonens ånd, seder, lover og institusjoner blir individet nasjonsbundet – den enkelte kan ikke velge bort nasjonen eller velge seg en annen.
2.0 LÄRAN OM STATEN
Läran om staten er et ambisiøst forsøk på å gjøre Hegels rettsfilosofi til finsk sedelighet og lovstiftning. Verket gjenspeiler kjernen i den hegelske statsfilosofien med sin tredeling i ”Familjen” (kap. 7-14), ”Medborgerliga samhället” (kap.15-48) og ”Staten” (kap. 49-67) etter en seks kapitler lang innledning hvor Snellman posisjonerer seg og sitt hegelske syn på samfunnet i forhold til tenkere som John Locke, Jean-Jacques Rousseau og Charles de Montesquieu.
2.1 Familien
I kapitlene om familien understreker Snellman familiens forutbestemmelse til den sedeligheten som skal virkeliggjøres i staten. Ekteskapet er en bærebjelke i det idealistiske systemet, og kjærligheten blir derfor en politisk og økonomisk faktor i statsforfatningen (s. 36-39). Kjærligheten er altså en del av det fornuftsregimet som motsigelsen mellom borgersamfunnet og familien skal oppheves i, dog innenfor nasjonalstatens grenser:
Skulle man vilja söka familjens bestämmelse utom staten, så vore den icke sedlig. Det gifves nämligen, såsom ofvan blifvit utredt, utom staten ingen högsta norm för rätt och orätt, således också ingen sedlighet; hvarföre man lika litet kan tillägga familjen som individen någon allmänt mensklig bestämmelse utom den bestämda form, menskliga kulturen eger i hvarje nations sed och vetande. Också vore det lika oförnuftigt, att vilja meddela någon en blott allmänt mensklig uppfostran, som det vore omöjligt att afgöra, hvaruti denna borde bestå. (s. 37)
Kjærlighet som bare er knyttet til det lidenskapelige, resulterer i ”ville” ekteskap, mens fornuftsekteskapet er tjenlig for nasjonen og utviklingen, det vil si Gud og menneskeheten (s. 42 og 44-47). Kjærligheten er den kraften i verden som er produktiv og ordnende, ja, kjærligheten er selve urkraften i verdens utvikling mot ånd. Det som åpenbares i kjærligheten, er det innerste i all virkelighet overhodet, livs-altet. Alt som er til, er gjennomstrømmet av denne ene, store livskraften – det absolutte liv, eller bare det absolutte, men dette er blitt tilslørt for mennesket. I Läran om staten er det familiens sedelighet og fornuften bak ekteskapet som medvirker til opphevelsen av denne fremmedgjøringen, men altså bare innenfor nasjonalstaten:
Familjens sedlighet bör sökas endast uti föräldrarnes med kärlek uppfyllda förbindelse att uppfostra sina barn till förnuft och sedlighet eller, hvad man i dagligt tal kallar, till värdiga medborgare i samhället. Ty derigenom har fostraren å ena sidan en objektiv, af naturliga begäret och godtycket oberoende, bestämmelse, och är å andra sidan frigjord från detta objektiva band, emedan den naturliga kärleken till barnen, adlad till kärleksfull omsorg för dessas andliga förkofran, fritt fullgör de förbindelser, detsamma ålägger. (s. 37)
2.2 Borgersamfunnet
I et motsetningsfylt forhold til familien står det borgerlige eller sivile samfunnet. Det reguleres ikke av agape eller andre former for kjærlighet, men av konkurranse og lover som er uttrykk for det allmenne beste. I så måte er advokatveldet i det borgerlige samfunnet et uttrykk for at borgerne er ufrie og handler av egennytte, og ikke ut fra forestillingen om det rette. Videre viser dette at loven betyr mer enn seden, og at sed og lov derfor ikke er ett i det borgerlige samfunnet. Dette kan botes ved at lovene bringes i samsvar med den nasjonale seden, fordi
laglydnaden här icke ensam är tilräcklig, utan bör beledsagas af lydnad för seden […] Ty om individen vid hvarje handling nödgades i tanken genomgå alla lagens förbud, för att icke fela mot något, så blefve hans verksamhet i samhället liten och ingen. Men då han gör samhällets sed till sin, gör hvad andra göra och akta för rätt, så är han äfven säker, att icke hafva brutit mot lagens förbud. Häruti består, på denna ståndpunkt, hans frihet. (s. 249)
I kapitlet om det borgerlige samfunnet argumenterer Snellman for borgerlighetens ideologi og samfunnsbærende funksjon. Han gjennomgår den rettsoppfatningen som må gjøres gjeldende for et fritt samfunn (s. 88-94), og gir en gjennomgang om klasser og kapitalens virke (s. 173-178). Til slutt gir Snellman et logisk resonnement som bevis på at det lovregulerte borgersamfunnet i rettsstaten er det beste for moralen og den nasjonale sedeligheten, og det med grunnlag i sin religiøse overbevisning (s. 237). Lovene er en pilar i det borgerlige samfunnet slik ekteskapet er det i den borgerlige familien.
Lovene må imidlertid utformes under veiledning av nasjonalånden, som er et uttrykk for den nasjonale dannelsen og sedeligheten slik den viser seg i tradisjonen som det nærværende (s. 109). Dersom staten underlegges fremmede makter og lover, vil det oppstå et farlig skille mellom statsforvaltningen og folket som lovene skal styre, på grunn av det manglende samsvaret mellom rettsoppfatningen til lovforvalterne og nasjonens innbyggere (s. 86 og 360). Om staten har avgitt lovmyndighet til en fremmed makt eller overnasjonal folkerett, kan jo staten selv trekkes for domstolen og dømmes etter lover som ikke er representative for tradisjonen som nasjonalånd i det nærværende. Det ville være et uttrykk for en rådende used og nasjonens forfall (s. 364).
2.3 Staten
Staten er ”hjemmet for alle” etter familiens mønster, og familiens verdier er grunnmuren i statsbygget. Staten kunngjør sitt sedelige formål gjennom oppdragelse i hjemmet, opplysning i skolen og ved generelt å ta avstand fra umoral i samfunnet. Uten dette klare sedelighetsformålet bryter moralsk forvirring ut, med forvitring av fellesskapet som resultat. Den kollektive dannelsen av folket skal medvirke til at den enkelte bedre kan etterleve den grunnleggende forpliktelsen som hviler på individet – å tenke fornuftig, å handle sedelig. Gjennom den fornuftsbaserte dannelsen og selvinnsikten som følger av denne, vet den enkelte å gjøre det rette når han eller hun skal handle til beste for staten. Det er imidlertid ikke den individuelle refleksjonen som er selvinnsiktens mål. Den sanne erkjennelsen er at fornuften ikke er individuell, men i hele menneskehetens kollektive eie.
Inser han detta och erkänner, att förnuftet icke är hans, utan mensklighetens, att derföre det sanna är det allmänngiltiga och det rätta det allmänt sedliga, så gör han sin vilja fri genom sjelfva detta erkännande; ty han följer då seden icke af tvång, utan af öfvertygelse om hennes förnuftighet. Och ett sådant handlingssätt, som icke blott öfverensstämmer med sed och lag (handlingens legalitet), utan äfven är frivilligt, grundat på öfvertygelse (handlingens moralitet), - ett sådant handlingssätt är sedligt. (s. 14-15)
Staten er et uttrykk for en nødvendighet som også realiserer politisk frihet for alle, og Snellmans forståelse av frihet kommer godt til uttrykk i en fotnote hvor han utreder lovens legitimitet og tilsynelatende tvangsaspekt; frihet oppnås gjennom individets underkastelse for staten som det allmenne beste:
Då man ryggar tillbaka för ett sådant tvång, är detta blott ett bevis, att man aldrig besinnat sin egen ställning i samhället. Det är seden, som mildrar tvånget och uppfyllar lagens bud, utan att hafva lagen för ögonen. I familjen har menniskan en sfer för sin frihet, inom hvilken lagen icke opåkalladt intränger. Uti staten, i egentlig mening, vinner hon denna frihet åter, ehuru igenom sin verksamhet för det allmänna. Medborgerliga samhället är deremot ett hem för tvånget, för lagens tvång. Inom detsamma verkar menniskan för egna ändamål och är bunden af lagen. I familjen och staten verkar hon direkte för dessa institutioner och är fri, emedan kärleken eller patriotismen styrer hennes verksamhet. Så vill förnuftets lag, att hennes verksamhet för sig sjelf lägger band på hennes frihet, att sjelfuppofringen befriar henne. (s. 129)
Motsetningen mellom familien og det borgerlige samfunnet blir opphevet av staten. Snellman forutsetter også at det sivile samfunnet og statens interesser kan harmoniseres, men da bare gjennom en betingelsesløs patriotisme fra borgernes side og en nødvendig grad av handelsproteksjonisme i forholdet til andre stater (s. 202). Uten innbyggernes lojalitet og kjærlighet kan imidlertid ikke staten verne fellesskap og individ mot ytre fiender eller skape en trygg ramme for et felles allment beste.
Nasjonalånden og bevisstheten om folkets fellesskap og statens nødvendighet er sterkest i krigs- og kriseår. Patriotismen er nærmest å ligne med agapen som funderer familien, der intet offer er for stort, ikke livet selv en gang – ”Seirens seir er alt å miste. / Tapets alt din vinning skapte; - / evig eies kun det tapte” er det harde budet Brand bærer (Ibsen: 262). I så måte er krigen en ytre nødvendighet som herder og disiplinerer folket og styrker nasjonalånden; krigen er nødvendig for nasjonens eksistens. I tilfeller der fedrelandet er i fare, er det mulighet for hver og én å stille seg direkte i statens tjeneste. Dette er unike situasjoner i historien,
ty den enskilda handlingens sammanhang med en hel nations lif kan icke följas af menskligt öga, om icke hon är en direkt handling för staten. Och till sådana handlingar kan, äfven i stater med friare statsförfattning, blott en ringa del av nationen hinna, utom vid de tidpunkter, då fäderneslandets fara lämnar hvarje medborgare tilfälle att verka till dess försvar. (s. 240-241)
I krigen kjenner nasjonen seg derfor fri og som herre over sin egen skjebne, samtidig som borgerne slipper fri fra egoisme og eiendomsbegjær. Imidlertid er det slik, at jo lenger en nasjon nyter freden, jo slappere blir nasjonalånden. Fredsmidler duger følgelig ikke som vern for nasjonalstatens suverenitet; det er det bare innbyggernes patriotisme og offervilje som gjør. ”Ingen stat bygger derföre sin sjelfständighet på freds-instrumenter, utan på krigets” (s. 437-438) er både Snellmans og Brands maksime i møtet med folk og fogd:
[BRAND.] Men hver som går i første rekke,
må falle for sin fagre sag;
tør ei han det, så la ham strekke
sitt våpen innen kampens dag.
I fiendevold er dømt det flag
som verges av en vilje svag;
hvis du av offerskrekken lammes, -
dødsmerket er du før du rammes! (Ibsen: 275)
3.0 DEN HØYESTE PRISEN
Den hegelske ideen om samfunnsutviklingen forutsetter en dialektisk bevegelse hvor individet er underordnet historien og staten som det allmenne beste. På dette grunnlaget avviser Snellman naturretten som etisk veiviser, all den tid denne relativiserer det rette til den enkeltes lystbetonte innfall (s. 22-24). Likeledes avviser han pliktetikken fordi samvittigheten i virkeligheten ikke er én, men like mange som det finnes individer. Pliktetikken vil følgelig også medvirke til relativisering av nasjonens moral. Det er bare staten som virkeliggjør det rette likt for alle dens medlemmer, for derved å gjøre dem politisk og moralsk frie. Dette krever at man erkjenner
att staten är det förverkligade rätta; ty då uppstå det inga kollisioner mellan olika pligter, utan uppfyllandet af nationalandans fordringar är då i och för sig en sedlig handling och, såsom sådan, både legal och moralisk […] Handlar han deremot såsom han bör mot staten, så må han derjemte söka uppfylla moralens bud; han har då en dubbel förtjenst. Nasjonalandan är äfven häri ofta hans ledare, emedan folkrättens bud bero af hennes gillande. Men setter han sin menniskokärlek, sina begrepp om rättvisa, öfver hva han vet vara statens bästa, så förråder han sitt fädernesland. (s. 440-441)
Den enkelte er for intet å regne i Snellmans hegelske tankeunivers; den betingelsesløse underkastelsen for Ånden og fedrelandet står over individets samvittighet. Eller med Johannes Salminens ord i essayet ”Snellman och Finlands ideologiska profil”:
Den enskilde får inte ”ställa sina frivola meningar” mot statens bestånd, såsom Snellman säger 1862 i en biljett till generalguvernör Rokassovskij. Individen stängs plötsligt in i sitt ärvda kollektiv som i en madrasserad cell. Eller igen med Snellman: ”varje nation, på varje tid är suverän, såsom i sin lag och sed ägande högsta avgörande makt över rätt och orätt” (1860). (Salminen: 81)
Verken staten eller historien er til for den enkelte i Snellmans tenkning, og individet er innesperret i staten; ”det avgörande ordet skall staten ha, och då hjälper inga appeller till högre forum” (op. cit: 80). Dette er ikke uten betydning for den europeiske historien, der den åndelige kraften fra Preussen kunne bli til prøysserånd, ensretting og disiplinering av massene under påkallelse av nasjonalånden, og til slutt et totalitært, menneskefiendtlig styre i den moderne militærmakten Tyskland.
I Finland har man også smertefulle erfaringer fra å suspendere enkeltmenneskets verdi, skriver Johannes Salminen. Han refererer til det moderne Finlands nasjonalskald Väinö Linna, som beklager at Finlands atskillelse fra Sverige også medførte en manglende liberal utvikling i Finland. Linnas resonnement er at de forferdelige nedslaktingene under og etter Innbyrdeskrigen i 1918 kunne vært unngått om Finland hadde fått ta del i den liberale utviklingen i Norden og Europa:
Väinö Linna har inte så orätt när han apropå 1918 kallar liberalismen för det västerländska samhällets åskledare. ”Vi hade ingen åskledare. Blixten slog ner, och det gick som det gick.” Att det gick som det gick skall inte Snellman lastas för i första hand. Men klart är att han som hegelsk diciplinkarl blev ödesdiger för det liberala alternativet i Finland, kanske lyckades han posthumt även försvaga de skandinaviska accenterna hos vår arbetarrörelse. Hur mycket vi än detta jubileumsår hyllar Snellman språkvisionären, vänsterhegelianen, den rastlösa världsförbättraren så kvarstår även dessa mer tvetydiga sidor av hans insats. (Op. cit: 88)
Läran om staten avsluttes med et bevis for historiens tvang og bevissthetens frihet. Her beveger Snellman seg inn i det metafysiske feltet hvor Hegels verdensånd manifesterer seg som Guds erkjennelse av seg selv gjennom menneskenes tro, og verdensaltets endelige frigjøring. Staten har videre og høyere mål enn å virkeliggjøre nasjonens tradisjon og sedelige utvikling i historien - nasjonalånden står også i den høyeste Åndens tjeneste:
Å ena sidan uttalar sig således nationalandan i lagarna; å den andra inverkar lagarnas verkställanda på nationalandans egen utveckling. Denna dubbla process är den, hvarom jag har talat […] Nämnda dubbla process i nationalandans utveckling förutsätter derföre hos staten ännu en tredja funktion, bestämmandet af nationens deltagande i mensklighetens öden. Här uppträder nationalandan såsom suverän makt, på en gång inverkande på andra nationers bildning och höjande sig sjelf till representant af den allmänt menskliga bildningen. (s. 290-291)
I menneskehetens skjebne som historiens slutt er friheten endemålet, der alle lever i sannhet, opplysning og harmoni; ”ett er målet, - det å blive / tavler hvorpå Gud kan skrive” (Ibsen: 239). Underveis er noen offer nødvendige, og kravene om disse er absolutte – ”intet eller alt” (ibid.) er den ideale fordringen.
Da Eugen Schauman rettet pistolen mot generalguvernør Bobrikoff, og deretter mot seg selv, ville han betale den høyeste pris for Finlands frihet. Denne viljen til offer er individets ildprøve også i Henrik Ibsens dramatiske dikt om presten Brand og i J. V. Snellmans idealistiske statsfilosofi i Läran om staten. I likhet med Ibsens Brand hadde Schauman underkastet seg en idé, og også han gav gjerne livet med: ”Hvis alt du ga foruten livet, / da vit at du har intet givet.” (Op. cit. s. 234). Selv om jeg ikke er overbevist om at Snellman ville ha applaudert Schaumans handling, er hans offervilje typisk for den snellmanske idealismen; menneskene skal forgå, ideene bestå.
LITTERATUR
Bull, Francis: „Brand og Peer Gynt“. Forelesning for medfanger i fangeleiren Grini, mars 1942. Trykt i Anders Johansen og Jens E. Kjeldsen (red): Virksomme ord. Politiske taler 1814-2005. Universitetsforlaget, Oslo 2005.
Ibsen, Henrik: Brand. Et dramatisk dikt. I Henrik Ibsen: Samlede verker bind 1. De norske Bokklubbene A/S, Oslo 1991.
Knapas, Rainer: ”J. V. Snellman och nationallitteraturen.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Knapas, Rainer: ”Liberalism och fennomani.” I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Salminen, Johannes: ”Snellman och Finlands ideologiska profil.” I Johannes Salminen: Gränsland. Söderström & c:o Förlags AB, Borgå/Helsingfors 1984.
Snellman, Johan Vilhelm: Läran om staten. Zacharias Hæggström, Stockholm 1842.
Väyrynen, Kari: Der Prozess der Bildung und Erziehung im Finnischen Hegelianismus. Suomen Historiallinen Seura (SHS), Helsinki 1992.
Weischedel, Wilhelm: Filosofenes verden. Aventura, Oslo 1995.
Wrede, Johan: ”Den nationella romantikens tid 1827-1856”. I Johan Wrede (red): Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400-1900. Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis, Helsingfors/Stockholm 1999.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar